evisvardag.se

Detta är inte mitt stoltaste moment som förälder…

Sedan jag fick cancer förändrades det mesta och en av sakerna är att jag aldrig sitter med telefonen när jag är med barnen. Jag sitter till och med (oftast) och tittar på Bolibompa med barnen utifall det är något de vill interagera med mig om haha. Johan tycker att jag har tappat det helt och när jag dessutom försöker få honom att lägga bort sin telefon varje barnens vakna sekund så är jag hans absoluta drömfru… kanske… inte..

Jag tänker bara så himla mycket på Ebbas föräldrar. Deras öde ligger liksom och gnager i bakhuvudet hela tiden… De måste sakna varenda sekund de aldrig fick med sin dotter. 

Att sitta och skrolla Instagram, TikTok, nätshoppa, stalka, läsa tidningen, hänga på börsen, spela spel eller vad man nu gör på sin telefon istället för att vara närvarande med sina barn är oförsvarbart när man sätter det i perspektiv till varandra. Tänk vad man skulle ångra de stunderna man suttit frånvarande i telefonen "för ingenting" om allt blev som för Ebbas familj <3

Man behöver ju såklart inte vara riktigt så dramatisk som jag är, men som jag sagt innan: känslan och tanken av att "om det kan hända någon annan så kan det såklart också hända mig/oss/våra barn/min familj också" finns med mig ganska mycket. Man kan ju inte gå och tänka så hela tiden för då blir man ju galen men jag tror att man njuter mer av nuet och är mer närvarande om man låter den tanken finnas. 

Tro det eller ej men jag har fått känslan av att barnen blivit lite mer harmoniska. De behöver inte hela tiden "tävla om uppmärksamheten" med telefonen. De vet att jag är här ändå, de behöver inte anstränga sig för att jag ska vara det. Och dessutom njuter jag hela tiden som jag är med våra underbara barn - jag vill just nu inte missa en sekund av deras liv. Jag känner att tiden går för fort, att tjejerna växer för snabbt och att man inte riktigt hinner med. Men det bästa jag kan göra i den situationen är ju att vara närvarande, här och nu. Jag tycker att det och kärlek är det absolut finaste som man kan ge sina barn <3  

Edit: Men sen ska det tilläggas: jag tar väldigt mycket kort, jag svarar självklart i telefonen när det ringer och det finns sjääälvklart tillfällen då jag struntar i allt och bloggar samtidigt som tjejerna sitter med ipadsen. Och sen vill jag förtydliga att jag prioriterar tiden med barnen för min och barnens skull, inte för någon annans, för att vara "duktig" eller liknande - utan bara för min och barnens skull. 

Jag har bara insett att man oftast kan svara på mail, Snapchat, blogga, Instagram och göra allt det där som man inte måste göra asap när tjejerna har somnat istället och det ger mig såå mycket. Men det betyder ju självklart inte att det är rätt för någon annan men jag tror att alla barn helt klart skulle må bättre av mer närvarande föräldrar.