Tre år.
Aaah tänk att idag för tre år sedan så fick jag den finaste titeln en människa någonsin kan få. Mamma.
Den titeln är något som jag aldrig har tagit för givet och det var något som jag på riktigt trodde att jag aldrig någonsin skulle få uppleva. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över att vi fick uppleva det
magiska med att bli föräldrar. Jag vet att det är så många där ute som just nu är i precis den situationen som jag var i för några år sedan. Ovissheten, en längtan, krossade drömmar, tuffa besked, kamp efter kamp, sorg över ett
barn som aldrig kom, någon kanske precis påbörjat en jobbig ivf-behandling, någon annan kanske är redo för att välkomna ett efterlängtat barn men ändå inte kan uppfylla sin dröm om en egen liten familj, en tredje kanske precis har
fått ännu ett missfall och känner att man bara inte orkar mer. Jag vet av egen erfarenhet att det inte finns något bra att säga till någon som är i en situation likt de jag precis nämnt här men jag vill bara skicka lite kärlek och pepp
till er. Jag tar inget av detta för givet utan jag är så tacksam dagligen.
Tre år av villkorslös kärlek. Älskade Lily. Du är så klok och rolig med ett hjärta av guld och du har världens vackraste insida och utsida. Du har tålamod som en dålig fiskare men jag älskar hur du knappt kan stå stilla utan alltid är redo för nästa
grej. Vi älskar dig mer än allt och vi är så glada och tacksamma över att dela hela vårt liv för alltid tillsammans med dig. Grattis på 3-års dagen älskade Lily-skrutt.
Det blev en liten walk down the memorylane här bildmässigt men jag älskar att drömma mig tillbaka till våran livs mäktigaste dag. Tre år sedan. Det är märkligt vad tiden springer mycket snabbare efter att man fått barn.
Ett litet kort på magen kvällen innan vi åkte in till Förlossningen.
Detta kort är taget strax innan vi drog in till förlossningen för att få träffa våran lilla tjej för första gången. Värkarna var maxade men vi lyckades få till ett kort i en kort paus.
Snart var vi inskriven. Tänk att vi åkte in till sjukhuset utan barn och sen åkte hem med en liten bebis två dagar senare. Evis och Johan blev ’mamma’ och ’pappa ’och vi gick från att vara bara vi två (och Hugo) till att bli en alldeles egen liten familj.
Jag har aldrig varit så taggad någonsin innan som jag var just där och då när allt äntligen drog igång.
Jag hade ju värkar väldigt länge så jag hann bli ganska trött innan krystandet men jag älskade varenda värk för jag älskade allt med att föda barn. Tänk att jag aldrig mer kommer få eller kunna göra det... lite sorgligt är det faktiskt.
Så häftigt att äntligen få upp henne på bröstet.
Första blöjan.
Våran älskade lilla sumobrottare som definitivt inte var den sötaste bebisen jag någon sett men som vi älskade henne och det var helt klart kärlek vid första ögonkastet (även om den största kärleken har växt fram längs vägen).
Men jisses alltså... hon var sååå stor.
Vi hamnade på neo ett dygn direkt efter födseln eftersom hon inte riktigt andades som hon skulle men tack och lov ordnade det upp sig snabbt.
Stoltaste pappan <3
Våran alldeles egna lilla FAMILJ!
Och här har ni stoltaste mamman också <3
Lilla knubbsälen! 4650 g och 55 cm lång.
Dags för hemgång!
Första natten hemma.
