Byyyyee
Idag har jag varit på den sista (!!!!) behandlingen på Onkologiska behandlingsavdelning. Tänk att det är ett år sedan jag fick den första behandlingen och att jag nu bara har ett ynka läkarbesök kvar innan jag "skrivs ut" som onkologpatient. Sinnes.
Vilken resa det har varit! Det har varit omtumlande på många sätt men det har också varit så självklart allting. Jag var från start (som ni vet) så inställd på att allt skulle gå bra så jag har aldrig känt någon oro kring hur allt skulle sluta.
Behandlingen har ju såklart stundtals varit tuff men det tuffaste har dock no doubt varit att leva i detta som småbarnsförälder med Lily och Belle ständigt närvarande - och sen har ju endometriosen som vill döda
mig dagligen inte stärkt mig ytterligare direkt. Att vissa mornar behöva skrapa ihop energi från alla små hörn jag kunde hitta efter en vaken kräk-natt, för att ta sig upp och verka så vanlig som möjligt för att inte oroa
barnen har vissa dagar varit väldigt påfrestande. Att fortsätta jobba under hela detta år har också tagit energi såklart men jag tror dock att både barnen och jobbet har hållit mig över ytan. Hade det inte varit för min familj så
hade jag nog inte varit här. Jag har behövt kämpa för mycket för att ha överlevt allt detta bara för min skull.
Det här är ett år som jag för alltid kommer att bära med mig med stolthet, en stolthet över att jag klarade det och en stolthet över att vi klarade detta tillsammans.