Hjärnspöken!
Ikväll gav jag mig ut på en riktig rensa-huvudet-på-hjärnspöken-promenad. Jag som alltid är så noga med mina dagliga promenader och alltid har dom väldigt högt uppe på prioritetslistan har knappt promenerat på flera månader. Jag vet inte
varför det har blivit så men jag har helt enkelt prioriterat family och jobb högst och energin har inte räckt till så mycket mer än så. Jag har tagit kortare 2-3 km promenader med Hugo såklart men jag har definitivt inte promenerat som
vanligt. Men ikväll blev det 80 min promenad-kämpande. Det var som att gå i djupt vatten från start till mål men jisses så skönt det var för huvudet att få ta i lite. Jag hade ont i hela kroppen när jag kom hem men det var det värt.
Jag har känt mig lite nere i veckan. Eller nere kanske är fel ord, jag har nog känt mig mer… tom. Jag har fastnat vid stora livsfrågor och trots att jag har precis allt jag någonsin ens kunnat föreställt mig och drömt om så har jag
ändå känt; är det här allt? Jag vet inte men jag tror att jag känner ibland att livet är lite för mycket kämpande och lite för lite flow. Jag kämpar väldigt mycket vissa dagar, mer än vad man kanske kan tro, och ibland känns det bara så
himla tröttsamt att alltid behöva kämpa sig blodig inombords. Tänk en värld utan endometrios och cancer. För mig hade det varit en drömvärld - för många är det en självklarhet.
Men att fastna vid att livet är orättvist har aldrig hjälpt någon. Allt handlar om mindset. Snart är det vår hörni. Åh vad jag längtar till våren, till värme, blommande ängar, sol och bad, cykel, glass, altanhäng, ljumma sommarkvällar,
små barnrumpor som springer runt på gården - och ljuset. Jag längtar tills det blir ljust! Det ser jag fram emot.
Och eftersom mindset är allt så bestämmer vi här och nu att imorgon ska bli en bra dag. Jag ska nog göra mig lite extra fin, det blir en dag på jobbet och sen på kvällen kommer våra bästisar! Det ser jag fram emot <3