Mellandagarna!
Mitt mående fortsätter att vara skakigt.
När. Ska. Det. Vända?
Igår när vi kom hem igen från Gävle så var det två taggade tjejer som ville plocka fram sina julklappar och bara leka.
Pysselgänget
Det här med att leka doktor togs till en ny nivå under canceråret men det känns åtminstone bra att de vill leka det, då borde de inte vara så ärrade av allt de varit med om. Eller så är det bearbetning? Oavsett anledning så fick alla djuren exemplarisk vård och de kunde åka hem till sina familjer igen allihopa. Härligt med lyckliga slut.
Kan man få sörja lite någon gång ibland över att vi bor på landet? Jag trivs i Östhammar, absolut, men ibland saknar jag att bo mer centralt och jag saknar mitt Gävle stundtals. Man kan äta så mycket bättre
hämtmat, man ser människor när man är ute, det är lite mer liv och rörelse, man kan hitta på mer saker.. Denna sushi kostade 600 spänn och är inte ens bra men vad gör man inte när det är typ det enda man kan äta i hämtmatsväg utöver
thaimat, hamburgare eller pizza.
Vi fick fina Mami över på sleepover. Vi tittade på Beck när barnen somnat och sen har hon tagit tjejerna idag så att de skulle få jullov hela veckan. Jag och Johan jobbar hela veckan men svärisarna tar barnen två dagar och Mami två
dagar så fick Lily och Belle lite julledigt dom också.
Men livet hörni.. Helst skulle jag vilja (och behöva) bara dra täcket över huvudet i några veckor, pausa allt och bli frisk från denna vidriga hjärnhinneinflammation, komma ikapp lite och få energinivån att at least komma upp i break even och
inte ligga på ständigt minus, få en paus ifrån smärttopparna som flyttat in endometriosmässigt, återhämta mig, läka.. Men det är sista dagarna på året, jag måste förbereda bokslut, vi ska inventera, fakturera allt som behöver faktureras
för 2022 och vi har massor att göra på jobbet. Och så två kids och att vara förälder med allt vad det innebär. Är det något jag lärt mig under de senaste ganska tuffa åren så är det att när man tror att man håller på att gå under fullständigt,
så klarar man alltid lite till. Men 2023 - jag behöver av hela mitt hjärta att det blir ett bra år utan massa sjukdomar, sjukhus, inläggningar, mediciner, dåligt mående... Tro mig, ett till tufft plattfall sjukdomsmässigt och jag svär
att jag blir kvar där nere utan att ha möjligheten att resa mig igen. Man klarar mycket, betydligt mer än vad man tror, men alla har vi en gräns.