evisvardag.se

Jisses vad vi byggde snögrottor när vi var små. Vi var ute jämt och lekte, lekte, lekte. Vi gjorde spöktunnlar på höskullen år efter år, vi lekte röda-vita-Rosen i hela Vinnersjö där vi är uppväxta, vi sov på studsmattor, i kohagar, under bar himmel och en sommar flyttade vi ut i ett uthus och bodde där en hel sommar och startade ett litet café. Vi cyklade flera mil om dagen, byggde linbanor ifrån träd och premiärbadade i bäckar tidigare och tidigare för varje år som gick. Vi cyklade till alla "spökhus" vi kunde hitta på nätterna och vi fick en egen kalv av en granne en sommar som vi hade som vårt husdjur och promenerade runt med i ett koppel. Vi grävde ner flygbiljetter när våran bästis skulle flytta tillbaka till USA så att de inte skulle kunna åka ifrån oss, vi åkte trickskidor på vintrarna som om det inte fanns någon morgondag, vi red barbacka på våra hästar och låtsades att vi var Ronja och Birk och vi spenderade somrarna i sommarstugan med naken-nattbad och glasshopping ifrån glasbåten som åkte förbi på stranden varje dag. Vi åkte rutschkanor på snön från garagetaket, vi åkte bob och pulka bakom bilen och vi byggde kojor och egna lådbilar och hade lådbilsrace om somrarna. Vi pysslade ihop grejer och försökte sälja allt vi kunde hitta till våra stackars grannar för att spara ihop pengar så att vi kunde köpa grejer till våra kojor. Vi hade några grannar som var våra gamling-bästisar och dom hängde vi med ofta; bästa Maja och Sven, Aina och Helmer. 

Min syskonklan är på top tre över listan på de sakerna som jag är mest tacksam över av allt här i livet och de är nog en av de största anledningarna till att uppväxten har varit obeskrivlig. Jag kommer för evigt vara tacksam till mami och papi som gav mig de tre bästa presenterna någonsin i livet: mina småsyskon. Joppla, Musch och Brors - ni är min världens bästa klan och jag älskar er stjärnstopp <3 

Jag var en sån där som tog steget från "barn" till "ung-vuxen" nästan från en dag till en annan. Från overall, klätterställningslek varenda rast och tävla om vem som kunde täcka hela sig själv med blålera på stranden om sommaren till smink, krogen, killar och att flytta hemifrån från landet och barndom in till stan (Gävle) och vuxenliv när jag var 15 år. Man kan väl säga att jag kramade ur det absolut mesta som man kan av barndomen men sen missade jag nog den där "mellanperioden" och klev på vuxenlivet direkt som 15-åring. Jag skulle inte ändra på något för allt som någonsin har hänt under mitt liv har format mig till den jag är idag. Och är det någonting som jag verkligen är tacksam över så är det min magiska barndom. Mer idyllisk uppväxt går knappast att få. Ibland är det så sjukt att tänka att det faktiskt ligger på mitt (och Johans) ansvar att göra våra barns uppväxt till lika magisk som min egen. Tanken blir svindlande ibland för det är ett ansvar utan dess like men jag hoppas att våra barn kommer att prata om deras uppväxt på samma sätt som jag pratar om min. Det är iaf drömmen. 

Kram och god natt från mig! <3