Hejdå och hej!
Läkarna valde ju att spara mina äggstockar vid hysterektomin, eftersom jag i det här sammanhanget räknas som så pass ung fortfarande, och jag har ju aldrig riktigt känt av cykeln på det sättet tidigare eftersom jag har haft vansinnigt
ont i princip hela tiden (och dessutom varit i kemiskt klimakterie i alla år). Men nu när "grundsmärtan" har sänkts så märker jag tydligare att det finns bättre och sämre dagar/veckor under månadens gång. Vi får se om det lugnar sig med tiden eller att
man åtminstone lyckas hitta en behandling som funkar. Annars får man väl bara lära sig att leva efter det; att det finns bättre och mindre bra dagar cykliskt i månaden och ställa in sig på det redan från början liksom.
Men. Som vanligt när smärtan har varit väldigt hög så är jag så vansinnigt slutkörd efteråt. Det är som att jag har sprungit dygnet runt i över en veckas tid och nu när jag väl är "i mål" för den här gången (hoppas jag) så vill
jag bara rinna ut i en pöl. Eller sova i minst en vecka för att ta ikapp energi. Fast samtidigt så får en annan sidan av mig de traditionella maniska känslorna när man bara vill "komma ikapp" allt i livet som man
missat under veckan som varit och så vill man bara leva life igen liksom.
Vad jag längtar efter allra mest just nu? Resa resa resa. Tänk er en kritvit strand i Thailand... Jag vill så himla gärna bara resa bort med min lilla familj, ta ett break från vardags-tristess och bara njuta av livet! Eller bara göra något
roligt sånt där vanligt som man gjorde förut. Typ ta en söndag eftermiddag i simhallen, åka och hälsa på nära och kära, åka på utflykter och hitta på saker. Göra något annat än att vara hemma hemma hemma. Snälla Corona. Dö! Vi
orkar inte med dig längre.
Bilder från en kritvit strand i Thailand klarar ingen av oss av att se just nu så det får bli några bilder ifrån Belles första resa istället: London. Åh mini-Belle bara 1,5 mån gammal.
