evisvardag.se

Idag får jag nog pris för världens mest frustrerade morsa (människa med för den delen). Jag vet ju att det varken är barnen som får mig att egentligen känna som jag gör (eller jag själv för den delen) utan det är smärtan, mitt mående men kanske framförallt medicinen just nu som fuckar upp hela mig. Jag bestämde idag att det får vara nog nu med den här medicinen. Jag kan inte gå runt som en tickande bomb som ser dubbelt, med ständig huvudvärk, utslag på hela kroppen, totalt frånvarande - det känns som att jag lever i en burk totalt avkopplad från världen typ, tappar ord, trött trött trött och så "mjölksyrig" i kroppen så att jag knappt orkar dra vagnen. Medicinen har funkat ganska bra på smärtan men eftersom smärtan fortfarande finns kvar (även om den är i något lägre skala) men det dessutom har tillkommit enorma mängder biverkningar så är inte fördelarna bättre än nackdelarna helt enkelt. Jag är inte svintaggad på att prova ut en ny medicin med samma enorma hög av biverkningar men det är bara att göra det.

Eftersom det enda sättet som jag kan få ur mig frustration är att "kötta" ur mig den så har det blivit en hel del aktivitet idag. Först 2 h promenad med lite fågelmatning och sånt på förmiddagen och sen på eftermiddagen blev det promenad till jobbet med tjejerna på deras snowracers (Hugo var också med såklart). Båda två promenaderna var så tunga och bökiga så att jag egentligen inte orkade och det är precis DÄR som frustrationen börjar lätta lite från min kropp. Tänk inte, bara gör. Får man tillfälle att tänka så är det kört - kötta istället så lättar frustrationen. Märkligt hur man fungerar. 

Vi har iaf haft en mysig dag "på papperet" så att säga, även om jag har haft det väldigt jobbigt med mig själv bakom kulisserna. Man sätts ju aldrig så mycket på prov som när man är med barnen (när man själv dessutom mår dåligt) - och det är väl kanske därför som frustrationen som bubblar i min kropp visar sig som mest just då. 

Men just nu är det ingen som vägrar klä på sig kläderna och gör det till ett tredje världskrig, tömmer hela toarullen på golvet (eller mjölkpaketet med för den delen), leker piruettdansös samtidigt som man försöker byta blöja, drar av sig vantarna för att sekunden senare vilja ha dom på sig igen X två barn multiplicerat med 3741 gånger på en dag, drar fram varenda sak vi har i hela hemmet och täcker hela husets golv med det... jag kan fortsätta hur länge som helst men jag nöjer mig där haha. 

Hur hur HUR kan man vilja jobba på en förskola eller skola? Missförstå mig rätt - jag hyllar er underbara människor till skyarna som gör det men jag förstår mig inte på er haha <3 Jag försöker tänka mig scenariot att ha egna barn som man går upp med och gör iordning för dagen, lämnar dom på förskolan för att sedan åka till sitt jobb där man tar hand om andras barn hela dagarna, för att sedan åka och hämta sina egna barn efter arbetsdagens slut, hem och fixa middag, leka och hänga med sina barn och sen lägga dem för att få någon timmes lugn och ro på kvällen - och sen börjar det om. Dag ut och dag in. 5 dagar i veckan typ 48 veckor om året. Barn, barn, barn överallt - och dessutom andras barn som alltid är 10 ggr värre än ens egna haha. Ni är ju superhjältar om något <3 GRYMMA!!!

Två skruttungar som är väldigt besvikna för att de inte fick åka på en varsin snowracer och det problemet löste supermorsan (ironi ofc) med att...

     

     

I mål - för att sekunden senare inse att Johan redan hade åkt hem haha. Det var bara för honom att åka tillbaka till jobbet och hämta upp oss. Att promenera hela vägen hem igen med två trötta och frusna barn var inget alternativ haha. 

Allt flöt liksom på så himla bra idag!  <3 

Snälla världens bästa förskolepedagoger och supermorsor: ge mig lite av era superkrafter så att jag överlever ännu en VAB-dag imorgon. Vad gör man ens?? Vi har ju liksom gjort allt jag kan komma på. Ska vi börja om och göra samma saker igen eller vad gör alla med sina barn hela tiden?