Splittrade tankar

Idag har jag varit på Endometrioscentrum och träffat min läkare. Han justerade lite mediciner och så är det äntligen dags att opereras. När man är "ung" så väntar de gärna ett tag från att man tar upp det här med att operera bort livmodern tills att faktiskt boka operationen för att man inte ska göra någonting förhastat men i mitt fall finns det inget annat alternativ och nu är alltså bollen i rullning. Pga Corona så är allt något förskjutet vad det gäller operationer i Uppsala men min läkare trodde att jag skulle få en op-tid inom tre månader. Tre månader känns som en evighet när man inte mår bra men det är bara att gilla läget och fortsätta kämpa på. Troligtvis har endometriosen spridit sig överallt igen pga allt blod som finns i buken men det kommer man isf att ta bort under op.

Första tanken efter läkarbesöket var lättnad över att operationen äntligen blir av, men så när jag kom ut från avdelningen så såg jag en liten nyfödd bebis som lämnade BB med sina föräldrar och det högg till i hela mig. Jag kommer aldrig kunna vara med om det någonsin igen. Det absolut finaste och bästa jag någonsin fått uppleva. 
Vi vill inte ha flera barn. Vi har fått två barn mer än vad vi trodde ens skulle vara möjligt och vi är beyond tacksamma för våra perfekta små tjejer, men bara grejen liksom... Att jag inte "får" bestämma själv utan att jag tvingas ta det här beslutet 30 år gammal (ung). Hade jag velat haft fler barn om livet såg annorlunda ut? Jag bara kände mig så himla ledsen för att mitt liv är så här. 

Men så lite längre fram i korridoren mötte jag en mamma med en liten flicka i rullstol som var helt utan hår och med en prinsesskrona på huvudet. Hon såg ut som en skör liten fågelunge. Och då sköljde skammen/tacksamheten över mig istället. Här kommer en liten flicka som kämpar för sitt liv mot cancer medan jag går och tycker synd om mig själv trots att jag har allt. Gulliga lillla flicka. Åh vad jag önskade att jag kunde få ta över din cancer så att du fick vara ute och leka med dina vänner och göra vad barn ska göra istället för att hänga på sjukhuset.. 

Dessa splittrade tankar brottas jag med dagligen. Jag känner mig ledsen för att livet blev så här men samtidigt så är jag så otroligt tacksam för allt annat. Jag har väldigt svårt för att faktiskt få vara ledsen och känna sorg över att livet inte blev vad jag önskade för att jag hela tiden påminner mig själv om att jag är så otroligt lyckligt lottad på andra plan och det finns alltid människor som har det såå mycket värre än mig. Jag tycker liksom inte att jag har rätten att må dåligt och "tycka synd om mig själv". Men det är en svår balansgång. 

(null)

Allmänt - Endometrios - Om mig