evisvardag.se

Jag fick en fråga tidigare om hur jag tänker och känner inför bebisens ankomst och förlossningen och allt sånt.. Jag kan bara säga så här: Jag längtar ihjäl mig!! Jag längtar verkligen såå mycket efter förlossningen och efter att få träffa våran lilla skatt. Att vara gravid för första gången var såå häftig men det går inte ens att jämföra med att vara gravid med barn nummer två. Jag har tänkt att det är lite tråkigt att man aldrig kommer få vara med om det "första gången" igen och jag har nästan känt att jag blivit lite "avundsjuk" (på ett bra sätt) på spänningen som föräldrar som ska få sitt första barn får gå igenom, men faktum är att det är ännu häftigare när man redan varit med om allt en gång. Som jag skrivit tidigare så känns allt bara så himla mycket mäktigare nu och jag förstår på ett annat sätt att det faktiskt är en liten (väldigt vild) bebis i min mage som ska komma ut till oss i sommar och bli den sista pusselbiten i våran lilla familj.

Det känns som att alla som fött barn är lika hypade över förlossningar och alla som inte varit med om det ba: öh vad är det som är så himla häftigt? Men det är en helt galet häftig upplevelse och det är så himla mäktigt att kroppen klarar av allt. Alltså hur kan det ens fungera?? Kroppen bygger ihop en liten människa helt själv utan att man som mamma behöver göra något särskilt över huvud taget under de nio månaderna som bebisen bakas - det bara händer av sig själv där inne, den lilla människan i magen säger till när den är redo att göra entre och när är dags att komma ut, mammakroppen gör sig redo och börjar jobba för att kunna få ut det nya lilla livet till världen genom en egentligen alldeles för liten utgång, man sliter bokstavligt talat sönder sin kropp för att få ut det lilla barnet och ändå så känner man direkt efter förlossningen att man bara vill göra det igen och igen och igen. Är inte det häftigt så vet jag inte vad.

 

Jag har alltid varit en familjemänniska och för mig är familjen verkligen allt.. Känslan kring att få ha sin alldeles egna lilla familj som kommer från mig och den personen jag älskar mest är ren och skär magi. Tänk att vi liksom har ett, snart två, alldeles egna barn som är hälften mig och hälften Johan. Det är bara så himla fint och den tacksamheten jag känner för att vi fick chansen att uppleva den här lyckan går inte ens att beskriva med ord. Kärleken är nog meningen med livet och att få uppleva kärleken till sitt barn tar allt till en helt ny nivå och den är helt obeskrivlig. Hon är verkligen helt perfekt våran lilla dotter.

 

Jag är så himla nyfiken på vad det är för en liten person där inne som vi väntar på nu.. Man tänker ju typ att den här lilla tjejen kommer se ut precis som Lily och vara precis som Lily men så kommer det ju säkert inte alls att vara. Jag och mina systrar är ju väldigt olika varandra i både personlighet och utseende.. De var ju dock väldigt lik varandra på ultraljudsbilden våra tjejer, haha. Alltså jag längtar såå mycket efter att få upp henne på bröstet och få träffa henne för första gången!! Jag längtar så himla mycket tills förlossningen också. Det är utan tvekan det häftigaste jag varit med om någonsin och jag är så taggad på att få göra det igen. Jag blev av någon anledning lite orolig innan rutinultraljudet att moderkakan skulle sitta fel så att det inte skulle vara möjligt med en vanlig förlossning men den satt ju precis "där den skulle" och den kommer inte ställa till det inför förlossningen. Så skönt och en riktig lättnad! 

 

Lily var ju väldigt stor när hon föddes och det i kombination med ett trångt bäcken gjorde ju att förlossningen med henne tog ganska lång tid.. Jag hade värkar i 34 timmar, det tog väldigt lång tid för mig att öppna mig och det tog nästan 1,5 timme att få ut henne under själva krystvärkarna. Min bild av den förlossningen är dock att allt gick superbra och jag tycker ändå att min förlossning klassas som ganska enkel och perfekt. Den var grym och så himla häftig på alla sätt! Det blev dock två dygn utan sömn med kraftiga värkar var tredje minut in princip från första värken tills det att hon slutligen kom ut så jag var väldigt trött på slutet, men det har ju sina förklaringar när det tar sån tid... Överlag så får den förlossningen bästa möjliga betyg och det gör att jag är såå taggad på ännu en förlossning. Hela min förlossningsberättelse från min förra förlossning (med Lily) finns att läsa i bloggarkivet HÄR. 

 

Jag är rädd att jag typ ska "stressa upp mig" över att det här liksom är sista gången någonsin som jag föder barn, att det liksom kommer bli för stor grej bara för att jag vet att jag ska operera bort livmodern sen. Jag kommer liksom aldrig någonsin få uppleva det igen efter den här gången! Jag vill ju att allt ska gå bra den här gången också och jag vill kunna njuta till max av allting och att ingenting ska krångla men jag tänker vara väldigt öppen och låta allt som händer hända och jag tänker tvinga mig själv att njuta av varje sekund av hela förlossningen. Varenda liten värk ska jag njuta av, haha. Så länge bebis kommer ut och är frisk så är jag nöjd, sen får väl vägen dit gå hur som helst egentligen! 

 

Min drömbild av den här förlossningen är nog att det ska gå lite snabbare den här gången så att man orkar vara mer närvarande på ett annat sätt och slipper bli så himla trött pga sömnbristen. Det räcker att bli trött av allt övrigt som kroppen går igenom.. Jag hoppas ju att jag slipper klipp och bristningar den här gången men jag räknar dock med att det kommer bli så den här gången också.. Har det väl blivit så en gång så är tydligen risken stor att det blir så igen och att de gamla skadorna liksom "går upp" igen. Jag hade dock inga jättebesvär av det efter förlossningen och jag kunde gå på toa som vanligt direkt efter utan problem, men det var en ganska lång läktid tyckte jag och klippet kan jag till viss del känna av fortfarande ibland. Annars hoppas jag mest att bebis kommer må bra under hela förlossningen så att man slipper oron, att det inte dyker upp några komplikationer, att jag får vara "frisk" inför förlossningen och vara full av energi och att allt går bra. Allt detta är ju dock saker som man själv inte kan påverka så egentligen är det ju bara onödigt att lägga energi på att fundera på det. Det man istället faktiskt kan påverka är ju inställningen till allt och den är till 100 % bara positiv. Jag är verkligen så himla svintaggad på förlossning nu nu nu, haha! 

 

Pga Lilys storlek vid födseln så sa läkaren efter förlossningen att om jag skulle bli gravid igen så skulle de ha tätare koller under graviditeten för att se så att nästa bebis inte blev lika stor då jag verkar ha ett ganska trångt bäcken (my sis som fick sin son i maj förra året hade ju precis samma problem med trångt bäcken - hur sjukt?). Sjukvårdens plan inför den här förlossningen är att göra tillväxtultraljud i v 32 har jag för mig.. Beroende på hur bebis ser ut då så kanske det blir ännu ett ultraljud innan förlossningen och visar det att det verkar som att även denna bebis bli stor så lutar det åt igångsättning ett par veckor innan BF. Vi hoppas dock att den här bebisen är lite mindre så att allt får ske naturligt, men som sagt, så länge allt går bra tillslut så får det gå hur det vill längs vägen. 

 

Även om jag förstår det så kan jag ändå inte förså att vi snart ska få  ETT TILL BARN!! Vi ska bli tvåbarnsföräldrar, Lily ska bli storasyster, Hugo ska få ännu en liten tjej att ta hand om och våran lilla familj ska faktiskt växa och bli komplett! Magiskt. 

 

Snart är vi fyra!! 

(Eller rättare sagt fem - världens bästa Hugo är ju också en viktig del i familjen).