Förlossningen!

Ni är många som har frågat om hur förlossningen gick och vill ha en utförlig berättelse kring detta.. Well here it comes! 
 
Kvällen den 8/1 var vi bara hemma och slappade i soffan framför tvn. Jag hade en lite extra stark molande smärta i magen men när man är van med ett liv med endometrios så kändes det inte som någon big deal. När vi gick och la oss somande Johan ganska snabbt men jag kunde inte sova för att jag hade ont så jag låg och tittade på film i sängen. Vid 01.30 blev smärtan lite starkare och den kom mer och mer i vågor. Även så kan det vara med endometrios så jag trodde bara att jag hade en "dålig natt". Jag varvade sängen med varmt bad men det började göra mer och mer ont och mer och mer pulsande smärta som gjorde ont ett tag, sen släppte smärtan, sen kom den tillbaka igen. Vid 5-tiden på morgonen insåg jag att det nog kanske var värkar. De kom då ca 2-3 ggr på 10 minuter och de gjorde ganska ont. Jag väckte Johan och han var påklädd, hade satt igång motorvärmaren på bilen och packat det sista på en halvsekund. Svintaggad, haha. Jag satte mig i badkaret för hundrade gången den natten och Johan ringde in till förlossningen. Eftersom värkarna höll i sig i ungefär en minut och kom ca 2-3 ggr på tio minuter så tyckte de att vi skulle komma in. Vi har ju ändå nästan en timme till sjukhuset i Uppsala och man vet ju aldrig hur snabbt det kan gå så de tyckte att det var lika bra att vi kom in för att kolla hur vi låg till. 
 
Sjukt trötta men ändå taggade i hissen till förlossningen!
 
 
På vägen in till Uppsala avtog värkarna något och jag kände att vi förmodligen skulle bli hemskickade igen. Men eftersom de ändå tyckte att vi skulle komma in så gjorde vi det. När vi kom till förlossningen på morgonen (9/1) så möttes vi av en barnmorska. Hon tog in oss i ett undersökningsrum på en gång och jag fick på mig en sån där grej på magen som mäter barnets hjärtljud, värkarna osv. Jag fick ligga med den på mig i ca en halvtimme och sen kom de in till oss igen. Värkarna hade då avtagit till ca två värkar på tio minuter. BM gjorde en undersökning för att kolla om jag öppnat mig något men då var det fortfarande i början och jag var ännu inte öppen något även om det var på gång. Eftersom bebis mådde bra och värkarna avtagit något tyckte de att vi skulle åka hem och vila hemma tills värkarna blev lite mer intensiva då vi än så länge var i den s.k. latensfasen. "Ni kan vara tillbaka redan om två timmar eller till kvällen, det vet man aldrig. Men jag tror att det är skönare för er att vara hemma och vänta in ett mer aktivt värkarbete än att stanna kvar här." Eftersom det inte var riktigt dags ännu var det ändå skönt att åka hem och slappa hemma.. Så runt 8.30 på morgonen åkte vi hemåt igen. Värkarna blev dock mer smärtsamma hela tiden men de höll samma tidsintervall.
Vi stannade på Max på vägen hem, haha. Johan tryckte hamburgare men jag var inte alls hungrig.
 
Första besöket på BB då vi blev hemskickade igen.. 
 
 
När vi kom hem la vi oss i sängen igen och chillade. Jag hade alldeles för ont för att kunna sova men vi vilade och tittade på serier. Värkarna höll sig ungefär på 2-3 värkar/10 minuter hela dagen och höll i sig i 1-2 minuter. De blev inte tätare som de skulle men de blev dock mer intensiva och gjorde mer och mer ont.
 
När vi var hemma knäppte vi de sista korten på magen och så provade vi förlossningsställningar mellan värkarna! Inte nördiga alls, HAHA.. 
 
 
 
Kl 17.30 gjorde det så ont så jag hade svårt att stå still och behövde verkligen andas igenom värkarna så då ringde vi in till förlossningen igen. De sa ännu en gång att vi skulle komma in så vi packade ut oss i bilen igen och åkte mot Uppsala. Hela bilresan in till Uppsala gjorde värkarna riktigt ont.  
 
När vi kom till förlossningen igen så möttes vi av en annan BM eftersom de hade hunnit byta skift på personalen. Vi fick ett annat rum än tidigare men proceduren var likadan. Jag fick det där bältet på mig och de mätte än en gång värkarna och bebis puls. Värkarna fortsatte hela tiden att ligga på ca 2-3/10 min så de kom inte tätare och tätare som de "skulle" men de blev verkligen mer och mer intensiva. Efter att ha mätt värkarna och kollat bebis mående så gjordes det ännu en undersökning för se hur mycket jag öppnat mig. Då hade jag öppnat mig 3-4 cm och vi blev inskrivna på förlossningen 20.40.
 
Redo att bli inskriven!
 
 
Vi fick vårt rum och det kändes lite overkligt; här i det här rummet skulle vi få träffa vår bebis för förtsa gången inom inte alltför lång tid. Jag bad om att få ta en dusch för att lindra smärtorna lite och där blev jag kvar ganska länge. En varm dusch eller ett bad kan ju vara det skönaste som finns när man har ont. Efter duschen fick jag byta om till den sjukt heta sjukhusskjortan och de fantastiskt sköna nättrosorna.
 
Nyduschad, ombytt och redo!
 
 
Natten fortsatte att vara smärtsam och sömnlös. Värkarna höll fortfarande samma intervall; 2-3/10min. Jag tog några fler varma duschar för att lindra smärtan vid värkarna något, jag fick värmekuddar och jag provade TENS. Tens funkar ganska bra för mina endometriossmärtor och jag har en sån hemma så jag är van med den. Dock brukar den bara funka i ett par timmar max, sen blir det precis som att jag får kramper av tensen som gör mer ont än de "vanliga" smärtorna och det blev likadant även under förlossningen. Men ett par timmar hjälpte den bra.
 
 
Jag hade bestämt innan att jag inte ville ha någon Epidural då jag har haft det tidigare som smärtlindring när jag varit inlagd för endometriosen. Den har tagit fel någon gång och jag har blivit helt "förlamad" i benet och det har även hållit i sig ett bra tag efter att man tagit bort epiduralen. Sen ville jag köra med så lite "konstigheter" som möjligt under förlossningen för att inte riskera att något gick snett helt enkelt.. Efter att ha haft kraftiga värkar i över ett dygn kände jag dock att det kanske var värt att prova ändå.. Jag hade inte sovit på två dygn och var ganska trött så tillslut vek jag helt enkelt efter och bad om epidural. Det var trots allt ett bra tag kvar tills hon skulle komma ut och jag ville inte vara helt slut redan innan krystandet hade börjat, Barnmorskorna tyckte att det var på tiden att jag ändrade mig så de ringde dit läkaren direkt. 04.30 satte de in epiduralen och den hamnade perfekt. Det var verkligen drömmen!! Värkarna som jag hade fått andas mig igenom i hur många timmar som helst kändes knappt längre.. Jag var helt chockad när jag såg på skärmen hur kraftiga värkar jag hade utan att knappt känna dom alls. Johan satt lika förvånad bredvid, haha. 
 
 
När de var klara med epiduralen tyckte BM att vi skulle försöka sova lite för att samla lite energi så jag och Johan bäddade ner oss i sked i sängen och lyckades somna ett litet tag. Den magiska epidural-smärtlindringen höll dock bara i sig i kanske en timme, sen började jag känna värkarna igen även om de var lindrigare än innan så den s.k. "sömnen" var alltså de få minuterna jag lyckades nicka till mellan värkarna. 
 
Vid 6.30 höll värkarna fortfarande samma tidsintervall och barnmorskorna beslutade att de skulle ta hål på hinnorna så att vattnet gick för att få lite mer fart på värkarna och få igång förlossningen på riktigt. De tog hål så vattnet gick och det kom en fors som blötte ner hela mig och hela sängen. Jag tycker ju som ni kanske har förstått inte om kladd och allt sånt där men när jag väl var där mitt i förlossningen så tänkte jag knappt på det. Det fanns liksom ingen energi att lägga på att det är äckligt och på något sätt så kändes allt så himla naturligt när man väl var där.
 
Barnmorskan visste tydligen inte vad twerka var så jag och Johan fick ha en liten grundkurs med henne, haha!
 
 
Jag hade knappt ätit något sedan värkarna börjat natten innan så bristen på mat och sömn gjorde mig ganska trött. Jag åt två smoothies hemma innan vi åkte in och så drack jag lite saftsoppa och sånt på sjukhuset, men jag var verkligen inte hungrig. Barnmorskorna och Johan försökte få i mig mat men jag var verkligen inte sugen på någonting. Jag förstod ju såklart att jag behövde äta för att få energi men efter alla år med endometriossmärtor så har kroppen på något sätt ställt in sig på att när jag får ont så mår jag så himla illa och spyr och jag var verkligen inte spysugen. Med den känslan i kroppen så känns mat inte så jättelockande.. Men de gjorde en mangosmoothie till mig tillslut som jag lyckades få i mig.  
 
 
Vid 7.30 hade värkarna ökat i intensitet och jag hade 4 värkar på 10 minuter. Då kände jag inte av epiduralen alls längre, värkarna gjorde verkligen ont. Jag var då öppen 8 cm och det hade hjälpt något att "ta hål på vattnet" men det var fortfarande ingen jätteaction. De provade att ge mig någon extra dos i epiduralen mot smärtan men det hjälpte inte så då gick jag över till att prova lustgasen. Och den kan jag tala om att inte alls var så rolig som man föreställt sig. Jag andades i den och det kändes som ett skämt. Vart var det där roliga och snurriga som alla pratade om, och var det inte tänkt att den skulle vara smärtlindring? De höjde och höjde dosen men jag kände knappt av den alls förrän dosen var ganska hög. Jag körde dock på med den resten av förlossningen för att liksom "ha något att fokusera på" under värkarna, men någon vidare smärtlindring var den inte tyckte jag. Man kanske blir "bortskämd" när man är van med värre grejer i form av smärtlindring för endometriosen.. Fast Johan var inte heller jätteimponerad av den (självklart var han också tvungen att prova, haha). 
 
 
Efter ytterligre ett tag utan att det hände något särskilt så beslutade barnmorskorna att ge mig dropp som ökade på värkarna och får igång förlossningen på riktigt. Det hjälpte och äntligen kom krystvärkarna igång. Den första krystvärken fick jag klockan 9 på morgonen den 10/1. Det var såå skönt efter så många timmars värkar att äntligen få trycka på. Men jisses vad det tryckte på även där bak. Jag vet inte hur många gånger jag sa att "det känns som att jag ska skita på mig!" "Det är jättebra, det är så krystvärkarna känns" förklarade barnmorskan. Ni som följt bloggen vet ju min nojja kring att skita ner sig under förlossningen men det var helt enkelt bara att krysta på och hoppas att asset höll tätt så att säga. Jag krystade och krystade och bebisens huvud rörde sig sakta neråt, men det tog tid. De ökade på droppet ytterligare och jag hade superstarka krystvärkar men lilla bebis hade ändå lite problem med att ta sig neråt då det var alldeles för trångt. Krystvärkana skötte sig verkligen nästan av sig själv i början och hela kroppen bara pulserade av "kramper" för att pusha ut bebben. Sjukt häftigt ändå hur kroppen liksom "sköter det själv" och allt man måste göra är att ta i allt vad man har när kroppen säger till och krysta. Jag hade krystvräkar i nästan 1,5 timme. Jag låg på rygg och krystade, jag stod på alla fyra och krystade, jag hängde över sängkanten och krystade, jag satt på en pall och krystade. Huvudet var liksom ute lite grann ganska länge men sen var det stopp. Tillslut hamnade jag på rygg i sängen igen och tog i allt vad jag hade. Krystvärkarna blev dock mindre och mindre så tillslut fick jag nästan krysta på av mig själv för att det skulle hända något och det var jobbigt. Det var så mycket lättare när kroppen sa till en vad man skulle göra. 
 
 
Tillslut kändes det verkligen som att hon satt fast. Vi kom liksom dit men inte längre. "Vi måste klippa för att få ut henne" sa barnmorskan tillslut och jag kände bara: klipp på, vi vill ha ut henne nu! 
Nästa krystvärk tog jag i allt jag hade, de klippte samtidigt som jag krystade och plopp så var huvudet ute. På nästa krystvärk så kom resten av kroppen och vår älskade lilla bebis föddes 10.39 den 10/1 2018. Vilken känsla!
 
 
De torkade av henne det värsta men sen fick jag upp henne på bröstet på en gång. Vilken liten klump det var! Det kändes så overkligt att få upp henne där på bröstet men det var verkligen skönt att se att hon rörde på sig. Dock var det ingen jätteaction på henne så de försökte klappa igång henne lite nu och då. "Vad var det för kön föresten?" hörde vi en av barnmorskorna säga efter ett tag och vi alla stannade upp. Det hade vi inte haft en tanke på, haha. Men det var en flicka som vi trott och det kändes skönt eftersom vi hade ställt in oss på en liten prinsessa. Efter ett tag var det dags för pappan att klippa navelsträngen och han lös som en sol när det var hans tur att briljera. Världens finaste Johan! Så stolt! Efter kanske 10 minuter kom moderkakan ut (piece of cake att trycka ut den efter att ha klämt ut en bebis på 4650 g och 55 cm) och den var hel och allt såg bra ut. "Nog för att recpeten på moderkaka såg lockande ut men vi vill inte ta med den hem så ni kan slänga den" sa Johan direkt och barnmorskorna skrattade. Sen kom det äckligaste. De tryckte superhårt på magen för att få ut allt som skulle ut och som det forsade blod. Jag kände verkligen hur magen tömdes och hur sängen fylldes istället. Det var brutalt äckligt, men ut skulle det och det var väl tur att de fick ut det.  
 
Stoltaste, finaste pappan klipper navelsträngen!
 
 
 
Någonstans efter att allt med förlossningen var "klart" så märkte vi att barnmorskorna inte riktigt var nöjda med att bebis var så slö. De ringde efter barnläkare som kom direkt och gjorde en undersökning på henne. Det visade sig att syreupptagningsförmågan var alldeles för låg och att hon hade problem med andningen. De förklarade att vi skulle avvakta ett litet tag för att se vilket håll det gick åt och hålla henne hud mot hud hela tiden - ibland räckte det tydligen för att andningen skulle ordna upp sig. Johan fick ta på blöja på bebis och hålla i henne för första gången. Det finaste jag sett!
 
 
 
Samtidigt var det dags att börja sy ihop ms fiffi på mig. Jag fick tillbaka bebis så fort de var klar med alla koller och så fick jag gosa med bebis samtidigt som de sydde mig. Utöver klippet så hade jag fått några bristningar så det var en del att sy. De höll på hur länge som helst kändes det som men jag var ganska trött så det gick ändå bra. Bedövningen tog inte så bra men jag orkade knappt bry mig utan ville bara att de skulle bli klara.
 
 
Bebis hittade bröstet ganska snabbt men pga andningen så ville de att hon skulle få i sig mat och energi på en gång så Johan fick koppmata henne också utöver snuttandet. 
 
Världens finaste pappa!
 
 
 
 
Sen fick vi in frukostbrickan. Och jisses vad gott det var. Den där brickan är verkligen så bra som alla pratar om. Jag hade kunnat äta en hel elefant efter, så hungrig var jag. 
 
 
Vi tog det ganska lugnt de följande timmarna efter förlossningen. Jag fick kriga för att ens hålla mig vaken. Jag blev sugen på en dusch och jisses vad äckligt det var när man reste sig och liksom insåg vad man låg i. Det var verkligen en pöl av blod, vatten, slem, fosterfett och allt möjligt.. Det var så skönt att resa sig från allt det där, duscha av sig lite snabbt, ta på sig en fräsch skjorta (som blodades ner på en gång igen) och få rena torra sängkläder. När lugnet efter stormen liksom lagt sig myste vi bara massor och tittade på vår nya lillla älskling. De kom för att tömma min blåsa två ggr för att jag inte kunde tömma riktigt själv efter Epiduralen och det var ju måttligt härligt att stoppa in en kateter dirkekt efter förlossningen.. Fiffi kändes mer och mer som `no touch area´ ju längre tiden gick efter förlossningen och man ville ha mindre och mindre där och göra liksom. Men jag hade inte ont alls vilket var skönt. Det kändes mest bara obehagligt att veta att det var mayham där nere och att de ändå skulle hålla på där bland stygn och grejer. 
 
Vi bara slappade på rummet och gosade med vår lilla älskling. Men så sa det plötsligt poff och så kom barnläkaren in och några barnmorskor, undersköterska och sjuksköterska. "Vi måste få på henne en syrgasmask nu, pappan och bebis kan föja med här!" Glöm att jag stannar här tänkte jag och reste på mig och följde med jag också. Vi fick gå in till ett annat rum där det var massa avancerad utrustning. Både jag och Johan var helt chockade. De satte på henne syrgasmasken och samtidigt ringde de till NEO/IVA för att få dit en kuvös så att de kunde förflytta henne till den avdelningen istället. De förklarade att andningen blivit sämre och att de måste ge henne hjälp med andningen. Jag var så himla trött och orkeslös så jag kände mig nästan svimfärdig - det här får inte hända! Johan var också helt förstörd och blev såå orolig. Vi väntade på förlossningen tills de kom med kuvösen och då kändes det om möjligt ännu allvarigare. Alla dessa slangar och skärmar och grejer.. De la henne i kuvösen och sen skyndade de över till intensivavdelningen. Johan var med längst fram med bebis i kuvösen och läkarna. Jag fick minsann inte gå själv för att jag var så blek så jag och några sköterskor kom en bit efter.
 
Vårt rum på NEO/IVA.
 
 
När vi kom till NEO så fick vi ett rum i anslutning till deras personalrum. Det kändes också läskigt, att de skulle ha oss så nära. De satte på henne andningsmasken, slangar för att hålla koll på puls och syrenivån i blodet osv. och hade verkligen koll på henne. Vi var i chock både jag och Johan. Vad tusan hände? 
 
När de fått på henne allt så fick jag henne i famnen igen. Fortfarande var hud mot hud extremt viktigt så jag låg där och höll i henne medan Johan fick gå tillbaka och hämta alla våra grejer från förlossningen. Vi skulle stanna på NEO åtminstone över natten. Ush vad fruktansvärt det var att se henne med slangarna. De hade dessutom några snören som skulle hålla allt på plats och de gick över hela hennes ögon. Det såg så himla obekvämt ut, hon svällde upp och var så ledsen. Stackars lilla älsklingen. 
 
När Johan kom tillbaka med alla våra grejer från förlossningen så kom även sköterskor från förlossningen och BB och skulle absolut få mig att kissa igen. Det kändes som att det inte riktigt var första prioritet men jag gick på toa och lyckades kissa. De ville ändå få med mig upp till BB för att se så att jag kunde tömma riktigt och de körde upp ännu en kateter på mig. Tack och lov hade jag lyckats tömma själv då och slapp kateter och fler koller efter det. Efter drygt en timme fick jag komma ner till Johan och bebis igen på NEO. 
 
På NEO väntade ännu en näst intill sömnlös natt. De hade bebis under ständig övervakning vilket var skönt men man var ändå på helspänn. Jag och Johan turades om att ha henne hos oss hela natten. Eftersom hon hade andningshjälpen så kunde jag inte amma henne när vi var där så jag fick pumpa för att få igång amningen samidigt som bebis koppmatades varannan timme. 
 
En orolig pappa och en liten bebis med andningshjälp.
 
 
 
Det var en lång natt men allt såg bättre och bättre ut och de kunde trappa ner andningshjälpen under natten. Vid 6 på morgonen var det dags att prova andas själv utan hjälp och hon blev av med den hemska grejen i ansiktet. Äntligen! Det hade blivit bättre och till lunch ansåg de att hon var så pass stabil så att vi kunde få flytta upp till BB. Vilken lättnad det var! 
 
Äntligen fri från slangar men alldeles röd och svälld stackarn!
 
 
Det var så skönt att komma upp på BB. Tiden på BB var bara lugn och skön. Det var underbart att få vårt egna rum där och få sköta oss själva för första gången. De gjorde många undersökningar på bebis även på BB för att se så att andningen fortfarande var stabil men hon slapp alla slangar, vi kunde ha henne hos oss hur vi ville, jag kunde börja amma henne och vi kunde andas ut efter den hemska starten på NEO. Vi var kvar på BB tills lördagen (13/1) och de hann göra alla undersökningar på henne innan vi åkte hem så att vi slapp komma tillbaka något mer. 
 
Hon håller hårt i pappa redan på BB. Sötnosar!
 
 
 
 
 
Tillbaka lite till förlossningen. Det ansågs väl enligt barnmorskorna vara en ganska lång och "svår" förlossning. Jag hade ju värkar i totalt 33 h. Vi var på förlossningen i 14 timmar innan hon kom ut och jag hade krystvärkar i 1,5 timme. Trots att förlossningen helt klart var jobbig så tyckte jag att varje sekund av det var så häftigt. Självklart gjorde det ont men jag tyckte värkarna var mer smärtsamma än själva "få ut bebis genom fiffi" och jag kände att jag hade kontroll över smärtan under hela förlossningen. Många säger ju att de får panik tillslut och bara vill att allt ska vara över, men jag blev inte stressad eller fick panik en enda gång. Jag var mer peppad på allt hela tiden och tyckte att det är så sjukt häftigt hur kroppen klarar allt. Mitt under krystvärkarna kommer jag dessutom ihåg hur jag tänkte "Nu är Johan bergis antingen otroligt snussugen men hittar inget läge att hämta snusdosan, eller så har han en snus inne som rinner massor och som han inte kan gå iväg och spotta ut!" Om jag hittade en lucka till att oroa mig över Johans snussituation kan det ju knappast ha varit så farligt, eller? Haha!  
 
Såå..
Hur ont gjorde det? Självklart gjorde det ont, men det är absolut inte den värsta smärtan jag har varit med om. Endometriosen är så mycket värre och jag kan ärligt säga att jag hellre skulle genomgå en förlossning en gång i veckan under resten av mitt liv än att ha endometrios. Så till alla er som har endometrios: ni klarar en förlossning hur bra som helst. Och till alla er andra: ni klarar också en förlossning hur bra som helst. Så länge man är lugn och inte stressar upp sig över att det gör ont så är det inga problem. Smärta är ju trots allt inget farligt. Det kanske är överdrivet att skriva att man ska "njuta" av förlossningen men det är sån himla mäktig upplevelse så det känns som att man verkligen borde vara där i nuet och bara vara så närvarande det går istället för att vilja att allt bara ska vara över. Så länge ingenting går snett så kommer bebis ut one way or another och barnmorskorna hjälper hela tiden till och har läget under kontroll så att du kan fokusera på det du ska göra. Det var inte en enda gång under förlossningen som jag kände att "det här klarar jag inte". Barnmorskorna var oroliga efter förlossningen att jag skulle må dåligt och få ångest pga att förlossningen tog sån tid och slutade med klipp men faktum är att jag redan direkt efter bara kände power och att jag är redo för barn nr 2, haha. Och hur det än är, man får värdens finaste pris efter en förlossning och det är värt varje sekund av det. Många säger att man glömmer hur ont det gjorde direkt efter förlossningen men faktum är att jag kommer ihåg precis hur ont det gjorde och är ändå villig att gå igenom det igen - farligare än så är det alltså inte. 
 
Bajsade jag på mig? Haha nej tack och lov gjorde jag inte det. Jag tror dock att kroppen undermedvetet förberedde sig innan förlossningen pga min poop-nojja för jag var nog på toa säkert 20 ggr under dygnet innan hon kom ut. Det fanns liksom ingenting kvar till förlossningen och ingen var mer glad över det än jag.
 
Blev jag ett monster under förlossningen? Tack och lov nej. Jag var mig själv under hela förlossningen och varken skrek eller blev arg på någon, haha.  Vi skrattade och hade det ganska trevligt under hela förlossningen. Det blev väl att jag låg och stönade i lustgasen under de värsta värkarna men vi hade världens bästa barnmorskor och Joahn var underbar så det fanns liksom ingenting att störa sig på eller bråka om. Jag drog nog en liten suck när barnmorskorna ville få ner mig på en pall mitt under krystvärkarna när bebis huvud halft var ute men det var bara att göra som de sa och det var väl det värsta jag gjorde under hela förlossningen så det kanske inte var så jättefarligt, haha.
 
Hur var Johan under förlossningen? Johan var som Johan alltid är: alldeles perfekt och världens bästa andra hälft, boyfriend and dad to be. Han tyckte att det var så hemskt att se mig ha så ont och han kände sig otroligt hjälplös men han var världens bästa stöd under hela förlossningen (och resten av tiden på sjukhuset, jag har aldrig blivit så ompysslad). Han peppade, baddade, klappade, pussade, servade med luftgasen, gav mig vatten, masserade, påminde mig om att andas och inte spänna mig och var så där kärleksfull som bara han kan vara. Han tror att jag hade klarat det precis lika bra utan honom men det är bullshit. Vi gjorde det tillsammans och han hade inte kunnat göra något bättre! Han är bäst!  
 
Hur mådde jag direkt efter förlossningen? Alltså jag var helt chockad över att jag mådde så bra efter förlossningen. Jag hade inte ont alls över huvud taget. Jag var otroligt trött men det var nog också för att jag inte hade sovit på över två dygn och knappt fått i mig någon mat alls. Men magen gjorde inte alls ont och fiffi gjorde egentligen inte heller ont på en gång. Det kändes ju helt klart som att man hade fått ett babianarsel och jag var extremt svälld men jag kunde ändå duscha, kissa, sitta och poopa utan några problem. Kroppen är verkligen helt galen!
 
Hur var personalen? Personalen var det bästa jag varit med om någonsin. Jag vet varför jag mest träffat dålig personal inom sjukvården tidigare.. Det är för att all bra personal finns på förlossningen, NEO/IVA och på BB. Varenda en var helt underbar! Det var två barnmorskor och en undersköterska med under hela förlossningen och de var så himla goa allihopa. Det gick ju så himla snabbt efter förlossningen sen när vi skulle till NEO så det kändes inte riktigt som att man hann tacka dem tillräckligt för allting - det var ju trots allt dom som hjälpte vår lilla prinsessa till världen. Men all cred till all personal vi träffade under våra dygn på Ackis. Helt underbara!
 
Tänk att du och jag skapat denna lilla prinsessa. Love you!!
 
 
Vi är båda så nöjda med hur allt blev och vi kunde inte vara lyckligare över att det var just du lilla Lily som kom till oss. Vi är världens stoltaste föräldrar och vi är så tacksamma för att vi fått en liten prisessa agains all odds. Tusen tack till Linnekliniken som gjorde det möjligt, tack till min kropp som byggt henne, tack till mina och Johans supergener som gjorde att hon blev alldeles perfekt och tack till all personal på förlossningen (och övriga avdelningar) som hjälpte henne ut i livet på bästa möjliga sätt. Till alla som har en förlossning framför er: Tagga och njut! Det är helt magiskt! 
 
Själklart svarar jag gärna på frågor om någon tycker att jag missat något.
 
Diva

Åh va roligt att läsa om er förlossning. Det är så magiskt att få gå igenom. Jag vill också göra det igen!
Hon är ju bara för söt er lilla (stora) prinsessa! ;)
Lycka till och njut av första tiden, hon verkar ju vara såå harmonisk och lugn bebis.
Och hoppas att vi kan träffas någon gång!
Kram från din gamla vän!

Svar: Ja det var verkligen något alldeles speciellt! 😍 Vi njuter verkligen. Hon är så go 💗💕 Jag ses gärna något snart! ✨ Hoppas allt är bra med dig och familjen! Kram
Evelina Nilsson

Elina Nordén

Så fin och inspirerande berättelse Evelina. Hon är verkligen superfin och jag är så imponerad av dig/er. Mot alla odds så har ni nu eran prinsessa✨

Vi ska komma förbi snart och bebisgosa☝🏻


Svar: Tack så mycket gulliga du! 💗💕 Välkommen när som helst 😉😘
Evelina Nilsson