Thank god för att vi inte vet något om framtiden!

Idag är det en väldigt jobbig dag. De senaste nätterna har varit näst intill sömnlösa pga dessa fruktansvärda smärtor och inatt sov jag knappt en timme mellan 01-02 och sedan dess har jag varit vaken. Endometriosen och smärtan är ju en sån sjukdom som inte syns på utsidan i vanliga fall men idag syns den. Oj vad den syns idag.
Hade jag vetat för 10 år sedan hur otroligt tuffa de kommande 10 åren skulle vara och hur fruktansvärt ont jag skulle ha; alla veckor på sjukhus, alla operationer, alla vidriga mediciner, all tid jag spenderat hemma i soffan och i sängen istället för att faktiskt vara ute och leva, att jag skulle vara sjukskriven istället för att jobba så vete tusan om jag hade pallat med och orkat hålla livsgnistan uppe.. Ibland är det nog tur att man inte vet så mycket om framtiden. Samtidigt hade det varit så skönt att få veta när allt ska bli bättre och när jag äntligen ska få livet tillbaka på riktigt. Om det ens är möjligt över huvud taget. Är det inte möjligt så vill jag inte veta, då vill jag hellre fortsätta hoppas men finns det en chans att det faktiskt går att operera för att det ska bli bättre så hade det varit skönt att få ett datum som man ska hålla ut till och en bekräftelse på att allt kommer bli bra tillslut. Ett faktiskt mål att kämpa emot för just nu känns det riktigt, riktigt tufft. Men smärtskoven går ju alltid upp och ner, det vet jag med säkerhet. Så även om det inte blir bra så kommer det åtminstone att bli lite bättre än vad det här helvetes-skovet har att erbjuda för tillfället och det är väl åtminstone lite goda nyheter. Tills dess tar jag en timme i taget. 

Jag väger upp det deppiga inlägget med bilder på världens underbaraste glass-tjejer! 
Bästa lyckopillren! <3

(null)

(null)

(null)

(null)