En dag i Furuvik!

Åh vilken mysig dag vi har haft.. Jag åkte till Furuvik direkt när vi vaknade och när vi kom dit fick vi frukost..

(null)

Jopplas myste med bebisarna. Helt plötsligt säger hon: "Är vi inte söta nu? Du kanske vill ta kort på oss till bloggen?" Hon är charmig sådär våran Joppla, haha. 

(null)

Sen tog vi en prommis som sagt.

(null)

Ni ba: Att hon orkar!!? Hur många kort kan man knäppa på exakt samma motiv liksom? Vagnen är samma, hunden är samma, bebisen är samma... Det kunde inte bli tråkigare än såhär. Jaja, här kommer ännu en haha! 

(null)

(null)

Sen var det dags att öppna paket som de beställt med förslag på klänningar till mammas 50-års fest.. Jopplas var supernöjd när hon öppnade paketet. 

(null)

Hon var dock inte lika nöjd när vi ratade klänning efter "klänning" (aka bikini... minst kläder vinner liksom!) 

(null)

(null)

... så nu står hon utan något att ha på sig på fredag trots megabeställningen så dyker det inte upp en outfit snarast så kommer hon garanterat vinna tävlingen om vem som är mest lättklädd (hahaha typ lamaste skämtet jag någonsin dragit, sjukt tråkigt).. Äh det löser sig nog. 

(null)

Nu kom jag precis innanför dörren at home sweet home. Nu väntar dusch, sängen och sen gårdagens Veckans brott innan sovdags.
Imorgon ska vi åka och hämta vår nya bil!! Jag saknar redan vår kära Volvo Sara och då har vi inte ens sagt hejdå till henne ännu men det blir superkul med ny bil! 


Älsklingsbebisarna!

Idag hänger vi i Furuvik tillsammans med finaste syrrorna. Så mysigt! Enda anledningen till att jag fick båda bebisarna för några sekunder är för att Jopplas och Musch skulle snygga till sig lite.. Annars får jag bara "låna" Lily när hon  är hungrig, resten av tiden fördelas noga och jämt mellan mostrarna, haha. 

(null)

Josefin har jobbat natt så medan hon sov några timmar och Musch och Matti åkte på begravning så passade jag på att ta en promenad här i Furuvik. Vi gick för att hälsa på pappa som jobbar vid Furuviks brygga men såklart var han på ett annat ställe just idag. Typiskt. Lily som saknade morfar så mycket!

Mentala smärtstadier!

När jag får ett smärtskov utöver den dagliga smärtan går jag in i olika stadier.. Jag gör det inte medvetet utan det bara händer och det är inte förrän nu nyligen som jag liksom insett hur jag funkar. Efter så många år med sjukdomen kan man ju tro att man lär sig av de nitar man går på och att man lär sig att hantera det bättre, men nej. Jag kan hamna på ett steg i flera veckor i sträck innan nästa steg tar vid, allt styrs av smärtans intensitet och nivå. Ibland kommer jag bara något steg upp i trappan innan skovet går över och ibland går skovet all the way för att sedan backa något steg igen. Well här har ni hela trappan..

Steg 1. 
Den mer extrema smärtan smyger sig på och jag gör allt jag kan för att inte tänka på det. Jag drar på ett extra stort smile och försöker vara extra trevlig mot alla jag träffar så att ingen ska märka att jag mår sämre (igen). I övrigt lever jag på med livet som vanligt i hopp om att jag ska kunna lura smärtan.

Steg 2. 
Smärtan börjar påverka mig och jag börjar blir psykad av det.. Jag blir stressad av att sitta still och av att tänka så jag försöker göra saker för att inte behöva tänka över huvud taget i ett konstigt försök att fly ifrån smärtan mentalt. Och då drar jag det alltid alldeles för långt.. Jag blir som manisk. Istället för att försöka njuta av att jag iaf lyckas "komma ut en sväng" trots smärtan så tar jag en promenad på en mil, istället för att nöja mig med att dummsuga hemma storstädar jag varje millimeter av huset osv. Allt på samma gång och gärna lite extra av allt så att hjärnan och kroppen bara gör utan att tänka.

Steg 3
Smärtan börjar verkligen påverka mig och jag går från steg två till steg tre på noll sekunder, det finns ingen fin övergång. Det bara vänder tvärt helt utan förvarning. Jag känner att jag inte riktigt pallar att vara trevlig mot människor i min omgivning, umgås med folk eller göra något över huvud taget och jag börjar dra mig undan. Allt känns jobbigt och jag blir väldigt trött av smärtan. Jag orkar inte vara igång så jag landar oftast i soffan framför serier för att försvinna in i en annan värld och slippa tänka. Jag går i ide mentalt, slutar svara i telefonen och håller mig borta från omvärlden. Att flytta till Östhammar var det bästa som kunde hända för mitt steg 3. Jag känner inte så mycket folk här ännu och det gör att jag inte har så många att "göra besviken" när jag försvinner från planeten. Underbart. 

Steg 4
Smärtan är allt och jag blir lättretlig, stänger in mig i min bubbla och jag kan inte tänka på något annat än att klara av stunden just nu. Jag börjar oftast må illa av smärtan, får feberfrossa och jag känner mig verkligen sjuk. Som om jag har jordens influensa fast på toppen av det den vidriga smärtan som äter upp hela mig.  

Steg 5
Jag spyr av smärtan och det svartnar för ögonen för att det gör så ont. Jag önskar att jag kunde flytta till en öde ö i något varmt land för att slippa förpesta andras liv med min sjukdom och för att slippa bli påmind om all skit den orsakar. Som om endometriosen inte skulle följa med dit liksom.. Men det är ofta känslan jag får när det är som värst. Jag vill bara bort, fly ifrån verkligheten. Mest för att jag själv känner att jag blir en dålig människa och jag vill inte att folk ska se mig så, men också för att komma bort från det "vanliga" livet för en stund. Istället för att ligga nedbäddad hemma och se hur alla runt omkring åker till jobbet, tränar, kommer hem igen efter en arbetsdag och har tvåhundra projekt och lever sina liv så vill jag bara ligga på en strand och titta runt omkring mig och se hur alla gör samma sak som mig - ingenting. Man blir så mycket mer påmind om att jag är sjuk hemma än vad man blir på andra sidan jorden långt bort ifrån vardagen. Så steg fem; ligga och spy i badrummet och drömma sig bort till en vit strand så långt bort från verkligheten man kan komma.

Steg 6 
Den värsta smärttoppen är över och smärtan börjar planas ut. Jag blir ganska likgiltig efter ett skov. Jag kan knappt vara glad för att det är över för den här gången. Jag är så galet trött och jag vet att det kan komma tillbaka igen när som helst så det är knappt någon idé att fira. Jag blir oftast lite smått deppig efter ett skov också, fuck allt typ. 

Japp. Där har ni the story of my endolife. Vilken dröm va? Hade inte mitt liv varit helt perfekt i övrigt vet jag inte hur jag skulle ha pallat med den här vidriga sjukdomen. 

Här på bloggen kan jag tillfälligt låtsats att jag är svinstabil och mår toppen fast jag egentligen är någonstans mellan steg 2 och steg 3 och geggar runt. Jag och Lily har iaf varit och storhandlat och sen tog vi med oss Hugo på en prommis till apoteket för att hämta ut min "nya" medicin. Skönt att komma ut lite och få frisk luft även om det var svinkallt. Snart kommer älsklingen hem och vi längtar efter honom alla tre. Det ryktades om pizza till middag... 

(null)