Älskade lilla hjärtat!

Nu är vi hemma efter ännu en kväll i huset. Det tar tid alltså.. Men vi krigar på! 


Hugo leker för det mesta med sig själv i huset (eller med sin bästa kompis Molgan som dyker upp i alla speglar och i skuggform, haha) och han kan vara ute på gården i flera timmar själv och rulla sig i gräset, busa med sina leksaker eller sitta och titta på grannarna som grejar efter gatan. Men ikväll var han knähund deluxe. Två sekunder efter att man satte sig ner så var han uppe i knät. Lilla hjärtegosisen! 
Helt ärligt så har han varit sjukt jobbig sedan dag ett och jag har på riktigt haft svårt att ta till mig honom men senaste veckan har han liksom tagit sig längst in i hjärtat på mig. Jag har till och med saknat honom idag när jag har varit i Uppsala och jag har aldrig saknat honom innan, haha. Han är helt plötsligt världens gulligaste lilla Hugodor och jag är så glad att just han kom till oss! ❤️ Egentligen tror jag att han är samma hund som tidigare men jag har på något sätt en gång för alla accepterat att Edward är borta, att Hugo är en ny hund som är på sitt sätt och har sin egna personlighet. Och att han är grym precis som han är. 

Graviditetstankar V

Igår gick vi in i vecka 22. 

Något nytt sedan sist? Jag har fått ont i vänster skinka. Eller egentligen är det precis under skinkan och det känns nästan som en väldigt kraftig sträckning typ fast mer intensiv. Jag googlade på "ont i skinkan" och då fyllde Google automatiskt på med ordet gravid så jag slängde med det också i min sökning. Det visar sig alltså att det är typ 2000 andra som har exakt sån här känsla just i vänster skinka när de är gravida och de flesta klassade det som foglossning. Kan det ens komma så här tidigt? Har jag fått min första graviditetskrämpa tro? Det gör verkligen ont när jag går och när jag bara stödjer på vänster ben så gör det ännu ondare. Det har bara blivit värre och värre senaste veckan så jag hoppas att det stannar av snart.  

Jag har börjat känna mig sjukt varm i kroppen hela tiden. Jag är största fryslorten ever i vanliga fall men nu vaknar jag på nätterna utan täcke och mina händer och fötter som normalt ät svinkalla har äntligen tinat upp och fått lite värme för en gångs skull. 

Från början skojade jag med att kalla lilla bebben för labbråttan. Alla har ju supersöta små namn på bebbarna i magen men det känns så himla cheesy, labbråttan passade mig bättre. MEN helt plötsligt känns det mer och mer verkligt på något vis att det ligger en liten bebbe där inne och då känns labbråttan inte riktigt lämpligt längre, haha. Stackars lilla bebbe, den kommer inte få det så lätt med alla mina konstiga idéer. Nu heter iaf 'labbråttan' 'bebben' istället. 

Jag är fortfarande inte särskilt hungrig alls. Jag glömmer bort att äta ibland och tyvärr har bebben inte fått världens mest näringsrika mat under våran rusttid men jag ska försöka bättra mig lite. 

Johan har inte känt några rörelser med handen ännu och det blir han lite frustrerad över. "Du måste säga till när den rör sig, jag vill ju också känna!" säger han hela tiden. Sötpluppe. Jag tror att det är för tidigt att känna utanför ännu men det kommer väl. 

Bebben kan tydligen se skillnad på ljus och mörker, den hör allt och har sina egna rutiner. Jag är ingen "klappa på magen"-gravid som sjunger för den hela dagarna men jag lovar att den ska få all kärlek i världen när den kommer ut och blir på riktigt. 

Jag har sjukt himla ont hela tiden. Endometrioshärdarna och sammanväxningarna drar och sliter för fullt antar jag och det gör förbaskat ont. De flesta läkare har typ sagt att "om man blir gravid brukar de flesta bli bättre i sin sjukdom" men det har jag inte sett skymten av. Min förra läkare sa dock motsatsen "när man har mycket sammanväxningar och när hela magen är som stora ärr, inflammationer och är helt irriterad inuti, och så ska det växa en liten bebis där, så är det klart att det kommer göra fruktansvärt ont stundtals, men det kommer något bra ur det!" Jag tycker det är skönt att iaf en läkare har sagt så, annars ska man gå och undra varför de tror att man ska bli bättre men inte blir det. Men tydligen är det här också "normalt" även om jag hade hoppats på att all endo skulle läka ut nu under graviditeten och att jag skulle må prima efter det. 

Vilken sjuk himla sjukdom endometrios är ändå. Den sprider sig likt cancer och skapar härdar på organ i buken (kan även flytta sig runt i resten av kroppen) och skadar organen som kommer i kontakt med endometrioshärdarna. Det blir sammanväxningar i hela buken och allt detta gör svinont. Och det finns inget botemedel mot detta??! Operationerna för att ta bort spridningen är ju bara en "tillfällig" lösning för att rädda organen men härdarna kommer ju tillbaka och spridningen fortsätter ju. De behandlingarna man tar är bara för att i bästa fall minska spridningen men det finns inget som läker ut den helt.. Och så är allt detta så galet smärtsamt. Från början gick det ju i skov för mig men nu är jag ju aldrig smärtfri längre. Så fort jag rör mig för mycket så ökar smärtorna och så fort blåsan eller tarmarna används så känns det som knivhugg i hela magen och jag går med en ständig känsla av urinvägsinfektion ända upp i njurarna. Aj. Min livmoder var ju så pass "smittad" så de trodde ju inte att jag skulle kunna bli gravid först, men såå underbart att det gick ändå. Sjukdomen har tagit ifrån mig så mycket här i livet men att få en egen liten familj verkar ändå gå vägen. Det gick ju inte på naturlig väg och det är såklart pga sjukdomen, men för mig spelar det faktiskt ingen roll. Jag är bara glad att det funkade against all odds - med eller utan hjälp. Vi ska få en liten bebbe som är hälften mig och hälften Johan och det är ju bara helt galet. 

Samtidigt så lider jag såå med dom som fått flera missfall och fortfarande försöker få en bebis eller de som inte kan få barn alls av olika anledningar. Jag trodde ju att jag skulle vara en av dem men nu verkar det ju inte bli så ändå (hoppas hoppas att allt går bra hela vägen!!) 
Jag tycker bara så himla synd om dem/er och jag har nästan lite dåligt samvete för att jag "så enkelt" gick över till den sidan som faktiskt lyckas ändå. Varför jag och inte dem? Men jag har aldrig tagit detta med barn för givet och jag är så tacksam att det fanns hjälp att få och att det faktiskt gick. Jag är väldigt ödmjuk kring graviditeten (även om jag kan verka hård ibland) och jag vet att det här är en gåva som inte alla får ta del av. Men ni ska veta att jag tänker på er ofta och jag önskar att det fanns hjälp för alla att få. 


En av ultraljudsbilderna som vi fick med oss från RUL för någon vecka sedan. Så gulligt att hjärtat blev som ett litet hjärta! ❤️ 

Uppsala!

Idag har jag varit i Uppsala. Jag har varit runt lite överallt; hämtat handtagen som äntligen kommit hem till köket, fixat ny lucka till diskmaskinen från Ikea, varit förbi Mio en sväng och köpt nya lampor och så stannade jag till på Gränby innan jag åkte hem. Nu är jag painy men jag hinner med en snabb chill innan vi ska till huset och fortsätta skruva.