The story of my sickness!

Jag lyssnade på Kenza & Danis podd "När livet händer" i veckan. Jag har följt Kenzas blogg till och från sedan många år tillbaka och jag har, precis som många andra, misstänkt att det här med barn inte riktigt har flytit på för dem som man kanske önskar.. Jag blev från hjärtat så himla glad och lycklig för deras skull när de gick ut med att hon äntligen var gravid. 
 
Jag om någon känner igen mig i hela hennes historia och det har på något sätt öppnat upp tankarna kring min egen situation lite extra nu när jag läst och lyssnat om hennes problem. Vi har ju inte samma diagnos men just det här med fertiliteten är ju väldigt lika i våra diganoser.
Jag fick för kanske 7-8 år sedan reda på att jag förmodligen inte skulle kunna bli gravid och få egna barn. Jag fick beskedet efter att jag hade genomgått en av alla operationer för Endometriosen. Endometriosen och Adenomyosen hade helt enkelt förstört för mycket på mina organ och en graviditet sågs nästan som en omöjlighet enligt läkarna. Det var ett minst sagt tungt besked att få så ung. "Om du över huvud taget ska ha en chans att bli gravid, även om den är minimal, så rekomenderar vi att du försöker bli gravid inom de närmsta tre åren. Efter det är vi rädd att det är helt kört!"
 
Förutom beskedet om att jag kanske inte skulle kunna få barn så fick jag i samma stund även en diagnos på en fruktansvärd kronisk sjukdom som jag inte ens önskar min värsta fiende.. Jag fick en diagnos som innebar att jag skulle vara sjuk för resten av livet, om forskningen inte går framåt. Livet lekte inte riktigt den veckan om man säger så. Där och då var det en lättnad att "äntligen" få diagnosen Endometrios (och Adenomyos) för jag hade mått dåligt i såå många år utan att veta vad det var för något. Det var så skönt att äntligen få en diagnos och sluta bli misstrodd från sjukvården - alla besvär jag haft/hade och allt dåligt mående jag lidit/led av var faktiskt verkligt. Det var sjukvården som hade gjort misstag på misstag och missat detta och det var inte jag som hittade på allt som de tidigare hade velat vrida det till. Att trycka upp diagnosen i pannan på dem var ganska skönt efter alla dessa år. Är det inte helt galet att det skulle behöva ta 7 år av ständiga besök på sjukhuset innan jag slutligen fick diagnosen?
 
Jag hade över huvud taget inte funderat på barn vid den tiden och var allt annat än redo, men efter beskedet från läkaren så öppnades den tanken upp inom mig. Jag hade alltid haft en plan om att göra karriär, gå klart utbildningen, bli supermäklare, jobba arslet av mig och klättra till toppen. Sen, någon gång i framtiden, hade jag en plan att "skaffa barn" (som man tänker innan man inser att det kanske inte riktigt är så lätt för alla) men det kändes väldigt långt fram. Jag har aldrig varit en barnmänniska och är ärligt talat inte det minsta barnkär, men så kom beskedet som vände upp och ner på hela mitt liv och jag fick en smått personlig kris. Jag var "helt plötsligt" sjuk - jag började med massor med mediciner, provade ut behandling efter behandling, opererades ytterligare några gånger för att rensa bort ännu mer Endometrios som hade spridit sig i buken, mina smärtor blev värre och värre med åren och jag spenderade otroligt mycket tid på sjukhuset. Utöver beskedet om att jag nog inte skulle kunna få egna barn. Jag hade krigat på i såå många år trots att jag inte mådde bra men på något sätt så tillät jag mig själv att "andas ut" lite och faktiskt ta hjälp när den äntligen "erbjöds" ifrån sjukvården. Och så öppnade jag upp för tanken; om det är nu eller aldrig - vill jag inte hellre nu än att kanske missa min "chans" för alltid? 
 
Min första sjukdag från jobbet var nederalgets nederlag för mig men jag kunde helt enkelt inte jobba på som vanligt tillslut för jag blev bara sämre och sämre. Sjukdagarna blev fler och fler men det var bara att följa med i allt som hände. När jag pluggat färdigt till Fastighetsmäklare var jag så lycklig och taggad på att äntligen få kicka igång min karriär. Jag försökte hela tiden trycka undan sjukdomen och låtsades om att den inte fanns där - nu var det min tid. Jobbet på Svensk Fastghetsförmedling var drömmen. Eller helt ärligt så var drömmarna betydligt större än så. Jag lyckades få en anställningsintervju med självaste ESNY (som den enda i vår klass av 130 pers.. om jag var stolt? Oh yes!) och var extremt taggad på det, men det fick jag helt enkelt inse att det aldrig skulle gå i situationen jag befann mig i och tackade tillslut nej. Men Svensk Fast i Gävle var det absolut bästa som hade kunnat hända just då och jag trivdes som fisken i vattnet. Åh vad jag älskade jobbet, kollegorna, stället, arbetsupgifterna - ALLT! Men pang så blev jag akutinlagd, sämre än någonsin tidigare, ytterligare en operation gjordes och jag blev sjukskriven några veckor. Jag kom tillbaka en sväng efter det men det gick bara inte att leva på som vanligt längre. Jag gick på mängder av mediciner men hade trots det vidriga smärtor som jag spydde av, vissa dagar var jag helt sängliggandes och jag hade konstant feber och svimningskänsla i flera månader. I samma stund blev det också tal om att jag inte ens skulle få köra bil längre pga alla mediciner. Att jobba med de mängderna mediciner i kroppen och dessutom alla smärtor var omöjligt. Jag blev långtidssjukskriven och kom aldrig tillbaka.. Fasen vad det sved. 
 
Jag insåg att jag skulle klättra på väggarna till döds om jag inte hittade något annat att göra om dagarna som "sjukskriven" så jag bestämde mig för att plugga vidare till ekonom på distans för att ha något att göra hemma. Det var skönt att få Ekonomexamen också utöver Fastighetsmäklarutbildningen men det var ju inte direkt vad jag ville göra egentligen. Jag ville ju jobba!! 
 
Alltså jag tyckte att det sög att vakna varje morgon i över ett år. Varje morgon som jag inte kunde gå till jobbet pga att jag var sjukskriven var ett misslyckande och jag var så ledsen för vad livet hade blivit. Det kändes som att allt jag ville och drömt om hade tagits ifrån mig. Jag ville inte gå och hälsa på kollegorna på SF för att det sved för mycket att vara där och varje liten reklamsnutt, SF-logga och story på fb från mäklar-pluggkompisar som fått igång deras karriär högg i mig.
 
Jag och Johan träffades ca ett år senare. Det är helt sjukt att han gav sig in i min värld mitt i allt detta men det finns ingenting i världen som jag är så tacksam över som just det. Han är utan tvekan det absolut bästa som hänt mig någonsin. Efter att vi känt varandra i bara någon vecka så blev jag inlagd på sjukhuset igen i drygt två veckor med EDA för att försöka få ner smärtskovet som jag var i. Jag tänkte att det om något borde ha skrämt bort honom... Johan tjatade om att få komma och hälsa på mig på sjukhuset i flera dagar men jag sa nej varje gång. Tillslut dök han upp ändå. Då bestämde jag mig för att släppa in honom på riktigt. Jag ville absolut inte dra med någon annan i mitt (skit)liv men jag insåg mer och mer att han var one of a kind och tillslut kunde jag inte trycka bort honom längre - han var för bra för att missa. Jag hade inte chansen att dra ifrån mitt eget liv med det hade han och jag ville inte vara orsaken till att han skulle behöva leva det här livet - och kanske även vara orsaken till att han kanske aldrig skulle kunna få några egna barn men jag tog tidigt upp det här med barn och problematiken kring det med Johan. Jag körde med helt öppna kort och vägrade lura in honom i något (även om det kanske inte är det charmigaste snacket att ta i början) men han var helt och hållet med på allt och extremt förstående.
 
Vet ni vad det sjukaste är? En av gångerna när Johan kom och hälsade på mig på sjukhuset så bestämde vi oss för att gå ut och köpa en glass. Jag gled runt där risigare än risigast i min sjukhusskjorta, slangar överallt och det där charmiga stativet som man måste dra med sig med alla pumpar och grejer.. Jag hade även kateter och när vi skulle gå så skulle jag flytta över "kisspåsen" från fickan i sängen till fickan på benet istället. Då hade något arsel missat att stänga ventilen till påsen så mitt kiss liksom sprutade ut över hela golvet när jag skulle ta upp påsen. Johan sträckte sig efter papper på en gång och böjde sig ner och började torka upp. "STOPPPPP!! SLUUUTA" skrek jag till honom, men han ryckte bara på axlarna och torkade vidare. Efter att ha känt varandra i ett par veckor. Det kan ju ha varit den ocharmigaste daten genom tiderna men samtidigt blev jag så himla varm i hjärtat. Åh han var så himla fin, kärleksfull, omtänksam, trygg, förstående, genom-go, snäll och perfekt. Är den här mannen ens for real?!?! 
 
Efter att vi varit tillsammans i drygt ett år så fanns det inget tvivel om att det skulle vara vi och vi pratade igenom det här med familj en gång för alla. Vi ville ändå ge det här med barn ett försök även om vi visste att det skulle vara nästan omöjligt enligt läkarna. Vi hade inga som helst förväntningar utan vi försökte verkligen se hela den här IVF-resan som "en rolig grej". För oss var det inte så jobbigt att gå igenom just då, vi hade varandra och stöttade varandra till tusen. Vi hade redan ställt in oss på att det förmodligen inte skulle gå - allt annat skulle vara en enorm bonus. När kontrollerna var gjorda, jag hade tagit nässprayen för att sättas i klimakteriet, tagit alla sprutorna för att få igång äggproduktionen igen och när de sen lyckades få ut hela 27 stycken (!!!) ägg vid äggplocket så höjdes förhoppningarna lite.. Tänk om det faktiskt skulle fungera? Det mest kritiska skulle ju såklart vara att få embryot att fastna i min "trasiga" livmoder, men so far so good.
 
Lyckan när vi fick plusset var obeskrivlig. Varken jag eller Johan hade tidigare haft några drömmar om barn men så när vi träffades kändes allt annorlunda och vips så var det just det vi skulle få. Vi skulle bli en liten familj agains alla odds som fanns i hela världen.
 
Det var tufft som tusan under alla dessa år som jag gick med klumpen i magen över att jag kanske inte skulle kunna få egna barn. Jag såg bara folk som plussade och var gravida överallt och alla levde så himla lyckliga familjeliv vart man än tittade. Man blir (som även Kenza beskrev det i podden) helt sjuk i huvudet och det smyger sig på en bitterhet trots att det inte alls är sån man är egentligen. Samma var det med jobb/mäklargrejen.. Det sved när jag såg andra som lyckades och när andra fick leva sina drömmar och klättra i karriären - men inte jag. Men jag försökte ändå alltid hålla min egen olycka och andras lycka separerade. För min skull var det en jobbig påminnelse om att jag var annorlunda när jag såg att andra fick barn till höger och vänster och det var jobbigt för mig att människors karriärer rullade på som om ingenting hade hänt medan jag stod och stampade i en grop som var omöjlig att ta sig ur. Men jag var alltid extremt noga med att skilja på min och andras lycka. Att jag inte var lycklig skulle aldrig få påverka andras lycka. Bara för att jag kanske inte skulle kunna få barn så gör det ju inte glädjen till de som faktiskt får chansen att uppleva det mindre. Jag var den första att gratulera folk i min omgivning som blev gravida och jag kände ren lycka för de som var gravida när jag fick reda på att någon skulle få barn. Jag var genuint glad för alla som klättrade i karriären och läste om lyckade affärer som vänner/kollegor hade gjort. Men det blev samtidigt en svidande påminnelse till mig själv om att mitt liv för tillället sög.. Så även om jag var glad för andras skull så var jag ju fortfarande ledsen för min egen.. 
 
Något jag dock hakade upp mig lite på i Kenzas och Danis podd var att de ansåg att man skulle "trippa på tå" kring människor som är i den situationen som jag (och Kenza) var i och där håller jag inte alls med... De menade att om man blev gravid och hade någon i sin omgivning som kämpade med det så skulle man vara försiktig med vad man sa, hur man berättade det för sin omgivning och man skulle ha full förståelse för att man kanske inte skulle orka träffa den gravida på ett tag och ville hålla sig undan. Där är jag av motsatt åsikt! Man måste kunna skilja på andras lycka och sin egen olycka. Om så någon bekant eller rent av min syster skulle bli gravid mitt under vår "tuffa resa" så ska hon självklart få vara lika glad och må lika bra för sin graviditet även om jag har mina problem. Hon ska få sitta där på familjemiddagar och prata om bebisen som kickar i magen, förlossningen som närmar sig och vilken vagn hon tänker köpa. För henne är det ju fortfarande det största som kan hända och där måste man bara "man up" och lägga sig själv åt sidan för en stund. Man måste kunna glädjas åt andra, skilja på andras lycka och sin egen olycka och jag blir så frustrerad på folk som är så himla självupptagna när det gäller just dåligt mående. Jag har själv råkat ut för människor som inte kunde vara glad för min skull när jag väl blev gravid, för att de själva har fått missfall eller har svårt för att bli gravida, trots att de mycket väl visste om min historia och min kamp för att ta mig dit där jag var just då. Att man inte ens kan vara glad för någon annans skull, som man vet att har haft det riktigt tufft och själv varit i "samma sits", är för mig ett mysterium. Man kan bli avundsjuk, absolut, men att man sitter och är bitter i sällskap av den gravida och "tar ifrån den glädjen" är så lågt tycker jag. Jag vill alltid vara större än så.
 
Det är klart att det är känsligt det här med barn och jag om någon borde ju veta hur det är att gå igenom en tuff tid med oro, ångest och en känsla av misslyckande när man får beskedet att "skaffa barn" inte är så enkelt som man först trott, men jag är emot det här att andra skulle trippa på tå kring mig själv och alla andra i samma situation. Livet är orättvist och man kan inte tro att hela världen kretsar kring en själv. Man måste tänka annorlunda och bryta det dåliga när man fastnar i dåliga tankar. Ibland är det tufft som tusan, ibland är det till och med ännu värre än så, men den enda som förlorar på att vara avundsjuk och jämföra andras lycka med din egen olycka är bara du själv. Om man tror att man mår bättre själv av att andra mår dåligt så är det en farlig tanke och det kommer göra dig bitter. Man kan till och med dra det så långt så att man sätter tanken in i verkligheten för en stund.. Skulle jag verkligen må bättre om min bästa vän, min syster eller min kollega också behövde gå igenom samma tuffa tid som jag själv gör? Skulle jag vilja att fler hade det lika jobbigt som jag just nu? För de allra flesta är nog svaret på den frågan (förhoppningsvis) nej om man tänker rationellt - och där har du svart på vitt hur du själv vill att du ska agera. Det kanske inte är lätt och ibland måste man kämpa som tusan för att inte låta avundsjukan smyga sig på, men i längden kommer du må bättre av ditt agerande om du lyckas hålla isär dessa känslor.  
 
Jag kan tänka mig att det säkert är flera som läser bloggen som går igenom tuffa saker just nu.. Man kanske precis har förlorat någon, fått ett sjukdomsbesked, har en nära anhörig som är sjuk, skilsmässa, ekonomisk kris, vad det nu än kan vara... Jag vet exakt hur tufft det är och jag vet hur orättvist livet kan kännas ibland för jag har själv varit där och är till viss del även där fortfarande. Men du kommer aldrig kunna ändra på världen. Du kommer inte kunna få alla att leva för alltid, radera sjukdomar från världen, stoppa svält och krig, ge en graviditet till alla som vill ha barn - livet funkar inte så. Du kan bara ändra på dig själv och din inställning. Vissa dagar kräks jag på när folk säger att man ska "försöka vara positiv" för då känner jag bara att de inte har en aning om vad man går igenom och att det är så himla lätt att slänga ur sig "goda råd" trots att man inte förstår någonting. "Det är klart att det är lätt för dig att säga som har allt och som inte har varit i min sits! Sluta prata om saker som du inte har en aning om!" och ibland tillåter jag mig också att deppa ihop, känna mig nere och grotta in mig i det dåliga. Men då håller jag mig långt borta ifrån omvärlden för att inte påverka andra på något sätt. Jag vill för allt i världen aldrig dra med mig andra i fallet när jag själv faller. När jag deppat och tyckt synd om mig själv ett tag så rycker jag alltid upp mig själv, försöker se det postiva i allt igen och är uppriktigt glad för att åtminstone min granne blivit gravid (även om man själv kämpar just då), jag blir glad när en bekant fått ett nytt jobb som jag själv sitter och drömmer om. Jag ser ingen anledning till att påverka alla omkring en till det sämre, gå och vara avundsjuk och få människor att må dåligt bara för att man själv inte är på topp. Det är FEL oavsett hur dåligt man än mår! När allt känns extra tufft så hjälper det faktiskt att sätta saker och ting i lite perspektiv - det finns alltid någon som har det värre och ibland kan det vara bra att påminna sig själv om det för att inte grotta in sig i sig själv för mycket. Man mår ju inte bra av att det finns folk som har det värre men det hjälper en åtminstone lite bort ifrån självömkan och det destruktiva tänket. Man ska aldrig jämföra problem men använder man det i "positivt" syfte så tycker jag att det kan hjälpa en att komma på benen lite igen. När man tänker på människor som förlorat ett barn, som tvingas sälja sig själv för att ha råd att köpa mat till familjen eller när man tänker på barn som dör av brist på mat, kärlek, trygghet och ett värdigt liv - då känns helt plötsligt alla mina problem ganska små för stunden. 
 
Livet är tufft och man måste kämpa som fasen ibland men väljer man att för det mesta se ljusglimtarna i livet så blir allt lite lättare och livet blir roligare att leva trots att man har tappat hoppet helt för ett tag och man tycker att livet för tillfället suger. "Det är inte hur man har det utan hur man tar det" är en klyscha men samtidigt stämmer det så himla bra. Den är så irriterande vissa dagar när man inte orkar "ta allt" så himla bra men den är alltid så sann. Det är alltid upp till en själv! 
 
Jag har en sämre dag idag än på länge och jag har galet ont. Jag vaknade till en känsla av knivhugg i hela magen och det finns ingen värre partypooper än att vakna till just det - livet känns lite extra tufft just idag helt enkelt. Så idag får jag jobba extra mycket med att vara positiv, stark och kämpa på och jag försöker sikta in mig på en dag i taget. Just nu är jag tacksam för att jag bor i trygga Sverige med världens bästa man vid min sida i ett hus som jag älskar, vi har den mest perfekta dottern man kan hitta och den snällaste lilla älsklingshunden som finns. Vi har allt vi behöver och lite till. Jag har en stor fin familj omkring mig som jag älskar över allt annat och imorgon ska vi få titta på det lilla miraklet i min mage.
Jag är enormt ledsen för att jag är sjuk och det svider som tusan exakt hela tiden att jag inte kan göra vad jag vill och leva livet fullt ut. Den känslan kommer jag nog aldrig kunna bli av med - jag måste lära mig att leva med den istället (men det är allt annat än lätt). Jag kan inte hitta någon som helst anledning till varför livet är så orättvist. Jag får helt enkelt bara försöka tänka att "what doesn´t kill you makes you stronger!" och att bättre tider kommer komma. Trots att livet inte alltid är en dans på rosor så skulle jag för allt i världen aldrig vilja missa det. 
 
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)