evisvardag.se

Jag har väl lite smått börjat inse att jag kanske har blivit lite deprimerad under våren. Jag är ju normalt en sån som inte erkänner sånt för så fort man säger saker högt så blir det verkligt och att säga högt att man mår dåligt psykiskt är ju svinläskigt - men nu erkänner jag det iaf. Ibland mår jag inte så värst bra. 

 

Jag hittar verkligen inte energin och peppen till att forstätta kämpa dag efter dag längre. Ingenstans finns den. Jag kan hitta den stundtals men jisses vad fort den kan försvinna igen. Samtidigt som jag vet att man kan känna så ibland så skrämmer det mig lite (ibland ganska mycket till och med). Jag har absolut allt att leva för och är i djupet av mitt hjärta så otroligt lycklig för alla fina människor jag har omkring mig och allt jag har, men samtidigt känns livet vissa dagar bara för övermäktigt och jag önskar inget hellre än att den känslan försvann. Den har liksom tagit ett strypgrepp om mig och ju mer jag kämpar emot ju hårdare blir greppet. Jag känner att jag bara bara vill skita i allt och orkar inte ens bry mig om att hålla min (fake) fasad uppe om att allt är under kontroll längre. För det är det inte riktigt. 

Ni vet när man blir glad ibland och skrattar högt - men ändå bara är glad. Inte jätteglad, superglad, bubblande glad ända ner i hjärtat utan bara glad liksom. Eller när man känner sig ledsen. Fast ändå inte är sådär gråtledsen, hjärtat i tusen bitar-ledsen eller supersvinledsen utan bara ledsen. Allt är på något sätt ganska grått och mainstream mest hela tiden. Inte mer eller mindre åt något håll. Väldigt mycket gråskala och väldigt lite svart, vitt och framför allt väldigt lite färg. Så känner jag. Jag känner liksom... inget. 

 

Jag vet knappt själv vad som gjort att jag hamnat här men jag tror att den största bidragande faktorn är resultatet efter operationen jag gjorde i London i oktober. Som jag skrivit vid flera tillfällen tidigare; operationen förändrade mitt liv till det bättre på så många olika sätt men samtidigt gjorde den mig inte helt frisk och det är det som svider mest. Livet kom så nära så att jag kunde nå det med fingertopparna men ändå så är det fortfarande så långt borta. Nu när jag äntligen fick må lite bättre efter operationen så insåg jag liksom hur mycket jag har saknat att faktiskt leva och inte bara överleva och då kommer allt återigen ikapp på något sätt. Det är så mycket man vill göra med sitt liv, man har bara ett liv och livet är här och nu. Tiden tickar, allt rullar på men jag står och stampar i samma geggiga endometriosgrop år ut och år in och kan liksom inte ta mig upp därifrån hur hårt jag än sliter och kämpar. Hela mitt vuxna liv har gått ut på att "ta mig tillbaka och bli fri från endon" och ju längre tiden går ju omöjligare känns den uppgiften.

Tanken har slagit mig att man kanske borde sluta kämpa efter det "omöjliga" och istället för att lägga all min tid på att försöka ta mig upp ifrån den där gropen så kanske jag bara borde acceptera en gång för alla att jag kommer bo där i gropen, kanske resten av mitt liv, och istället göra det bästa av det som är. Istället för att hela tiden vilja framåt, uppåt, bort ifrån det som är så kanske man borde göra det så hemtrevligt det går där i gropen och liksom ta det för vad det är. Lägga energi på att göra det bästa av det istället för att hela tiden lägga all min energin på att försöka klättra till något bättre. Men den tanken skrämmer mig nästan mest av allt. Jag har kämpat i hela mitt vuxna liv. Varje dag har varit en kamp (mer eller mindre) och anledningen till att jag ens har orkar kämpa är för att målet har varit ett bättre liv och drömmen om mitt liv. Hur ser ett liv utan kamp ut? Hur skulle livet bli om jag bara "gav upp" hoppet om det livet jag egentligen vill leva och istället bara gillade läget? Och om man så tog det beslutet att det inte är värt att försöka kämpa sig upp ur den där gropen, är livet i gropen ens ett liv att leva över huvud taget? 

Något som också svider väldigt mycket (samtidigt som det är det jag är mest tacksam för av allt i mitt liv) är att jag faktiskt inte är ensam i gropen. Jag har lurat ner Johan där i och även två barn. Hur lever man med det på sitt samvete? 

 

Jag har nog läst säkert 10 böcker om att ta sig upp när man är nere den här våren och vad man ska göra när man är deprimerad osv. Det mesta blir man bara ännu mer deppig av att läsa för att allt blir så himla deppigt och det grottas in i det deppiga så otroligt mycket. Det ska ältas, grubblas, funderas, bearbetas, ångest, man ska dela med sig, det ska samtalas, psykologer hit och dit och så går man till läkaren och får antidepressiva. Jag säger inte att det är fel på något sätt men det är väldigt långt ifrån hur jag är som person. Men nu har jag liksom provat allt jag kan komma på själv men det händer inte så värst mycket. Jag kommer liksom ingenstans. Jag promenerar och promenerar för att motion ska hjälpa mot depression... men jag mår inte bättre hur många mil jag än promenerar. Jag skriver tacksamhetsdagbok på kvällen och går igenom allt bra i mitt liv som jag är tacksam för... men den dåliga känslan är fortfarande där. Jag försöker göra saker som jag mår bra av.. men jag mår ändå inte bättre. 

Det tog 7 år för mig att få diagnosen endometrios. Innan jag fick diagnosen så åkte jag in och ut på sjukhuset månad efter månad i 7 års tid för att jag visste att något var fel men läkarna hittade inget. Flera av läkarna ville skjuta över mig till psyket för att smärtan enligt dem inte var på riktigt utan att jag bara inbillade mig. Lättnaden var total när jag slutligen fick diagnosen 22 år gammal (ung) för det var ett kvitto på att jag hade haft rätt hela tiden även om ingen hade trott på mig. Men det satte sina spår och så fort någon läkare nu tar upp att man kan behöva hjälp med det psykiska när man varit sjuk så länge och gått med så mycket smärta i så många år.. så slår jag bakut direkt. För det är inte det psykiska som är mitt problem. Iaf inte mitt grundproblem. Hade jag inte haft endometriosen så hade jag mått bra för endometriosen är det enda dåliga i mitt liv. Den drar med sig en hel hop med följder som gör livet till det sämre men det är ändå den som har startat igång allt dåligt från första början. Jag har hela tiden velat att sjukvården ska lägga energin på att få bort mitt main problem istället för att fokusera på följderna. Ta bort endometriosen så försvinner mitt deppande också. Men läkarna får ju inte bort skiten. Endometriosen har etsat dig fast i min kropp likt en igel och hur många operationer jag än gör så kommer den tillbaka. Och följderna av att huvudproblemet inte går att få bort växer sig större och större.

Jag har upplevt att många som är sjuka även har så mycket andra problem och det har gjort att till och med jag som är sjuk själv har blivit misstänksam och ifrågasättande mot andra som är sjuka. Jag har inte velat hamna i det "facket" själv. Sjuka dramaqueens. Det är så mycket drama runt sjuka hela tiden tycker jag.. Jag har velat vara sjuk lite mer i det tysta (på bloggen har jag alltid varit öppen men jag har aldrig pratat om det särskilt mycket). Har jag varit på en fest och pressat mig för hårt så att jag spyr av smärta så smyger jag iväg och gör det och sen kommer tillbaka och drar någon trött line om att jag ska upp tidigt imorgon och behöver åka hem. Hellre ’tråkig’ än ’hon som alltid mår dåligt’. Har folk dansat och lekt lekar så har jag sagt att jag inte gillar sånt (fast det är precis det jag egentligen gör) och hellre är domare eller sitter och hejar på. Hellre ’tråkig’ än ’hon den sjuka’. Har vi folk här och jag får en extrem smärttopp där badkar och bonusmedicin är det enda som hjälper för att stoppa den så smiter jag iväg och sätter mig i badkaret i 20 minuter och sen ursäktar mig för att jag behövde gå på toa. Hellre ’konstig’ än ’sjuk sjuk sjuk’. Eller så träffar jag inte folk alls för att slippa behöva dra massa konstiga ursäkter hela tiden.. Hellre ’en introvert människa som alltid ensam och alltid är hemma’ än en ’tråkig och konstig människa som alltid beter sig märkligt bland folk’. 

Jag inser att det inte är konstigt att femton års sjukdom och fall på fall på fall på fall på fall på grund av sjukdomen sätter sina spår även psykiskt, men jag har vägrat att ens erkänna det för mig själv för att det på något sätt känts som att jag liksom ger efter då. Men den här gången känns det faktiskt på riktigt. Jag behöver hitta tillbaka till den Evis som inte ger upp, hon som reser sig och tar nya tag, hon som kan se ljuset och guldkanten i det lilla, hon som ler fast livet känns lite tungt för tillfället. Jag vet att jag kommer hitta tillbaka, jag vet bara inte hur än.