Begravning!
Igår var vi på begravning för Johans morfar. Det var lite annorlunda att gå på en begravning utomhus men det var väldigt fint. Efteråt åkte vi hem till svärisarna på lunch. Eftersom läget är som det är fick alla familjer träffas var för sig efter begravningen men
vi hade en mysig stund tillsammans bara vi.
Sista gången jag träffade Roffe var på alla hjärtans dag. Då var jag, mamma och barnen förbi honom på sjukhuset för att ge honom lite blommor och en chokladask. Jag visste ju inte då att det skulle vara sista gången jag träffade honom men det känns som
ett fint sista möte. Nu får de vara tillsammans igen Kerstin och Rolf!
Jag kan fortfarande inte ens föreställa mig hur det är att gå på en begravning till någon i ens direkta närhet och hur det är att förlora någon nära. Jag vill bara att alla ska få leva och må bra för alltid även om man vet att det är en omöjlighet.
Jag fick höra något så fruktansvärt hemskt igår som verkligen berörde mig in i benmärgen trots att jag inte känner människorna i fråga. Det är nog den största skillnaden med mig sedan jag blev mamma. Jag känner verkligen saker nu. Förut kunde
händelser och historier passera förbi mig ganska oberörd men nu kan en cancersjuk liten flicka som kämpar för sitt liv eller en ung småbarnspappa som hastigt går bort få mig att tappa andan av den djupaste ödmjukhet till livet.
Ni vet när man bara inte kan sluta tänka på hur vissa människor just i detta nu tvingas kämpa sig igenom den djupaste sorgen och att man nästan kan känna den själv samtidigt som tacksamheten till ens egna liv är total. Livet
är både vackert och brutalt på samma gång.