Förlossningen med lillasyster!

Här kommer FÖRLOSSNIGSBERÄTTELSEN. Det är redan flera som frågat om förlossningsberättelsen och självklart ska ni få den.. Varför skulle jag hålla den ifrån er när jag berättar om så mycket annat i mitt liv, haha! Det är väl dessutom lika bra att skriva den medan minnet är färskt. Är ni beredda? Nu kör vi. 

Allt började tisdag kväll den 2/7. Jag gick och la Lily vid 19-tiden och hon var så himla gosig - mycket mer än normalt. Hon hade massor att prata om och hon var extra fokuserad på just "bebis i magen". Hon klappade och klappade på min mage och la sitt huvud mot magen för att "gosas med bebis" flera gånger och var så himla go. Hon började ju peka på magen och säga bebis mot slutet av graviditeten så det kändes som att någonting klarnade där mot slutet men jag har ändå svårt att tänka mig att hon liksom förstår vad det hela innebär så jag var ganska chockad över hennes plötsliga intensiva bebiskväll som kom från ingenstans. När Lily somnat och jag kom ner igen så berättade jag för Johan om hur hon var så intensivt bebisgosig och så skojade jag om att det kanske var ett tecken på att de är redo att träffas nu! Det kändes på något långsökt sätt nästan som att Lily liksom ville tala om för mig att hon var redo för vad som komma skulle.. "Mamma, det är ok. Jag är inte så gammal ännu men jag kommer att klara det här! Jag ska bli storasyster och jag längtar faktiskt efter min lillasyster så se till att få ut henne nu."

Jag, Johan och Hugo satte oss i soffan och tittade på en serie efter nattningen och helt plötsligt så började det smyga sig på en lite extra stark molande smärta i magen och framförallt i ryggen. Det kändes som att det var lite för bra för att vara sant att det äntligen började göra extra ont som jag väntat på så länge så jag vågade inte hoppas alltför mycket utan försökte skjuta det lite åt sidan.. Jag hade faktiskt ställt in mig på igångsättning tillslut men drömmen var ju ändå att allt skulle få gå den naturliga vägen såklart. 
Smärtan höll i sig och om jag kände efter riiiktigt noga så började det gå lite smått i vågor också.. 
"Woho!! Det är nu det händer!!!" fick jag tillslut säga till Johan efter veckor av ingenting, nada. Johan flög upp och var svintaggad från första sekund, precis som han var vid förlossningen med Lily. 
"Va? Är det sant? Du skojar inte? Är det på riktigt?" Lyckan i hans ögon alltså. Åhh, jag fick sån himla kärleksdusch som bara sköljde över mig när jag såg honom så taggad, peppad och lycklig - tänk att världens finaste man skulle bli pappa till just mitt barn ännu en gång. Vackra, underbara människa <3 
Han fick såklart bråttom och hoppade in i duschen och gjorde sig klar, packade ner det sista i väskorna och började preppa det som behövde preppas. Och så var det även väldigt viktigt att få hit svärisarna så att de kunde ta med sig Lily och Hugo hem så att vi kunde skynda oss iväg när vi behövde. Jag skrattade bara åt honom och sa att det förmodligen var evigheter kvar tills det verkligen drog igång, och det kändes verkligen som att det skulle avta och att någon skulle snuva mig på allting och att det bara var fake att förlossningen faktiskt hade startat, men svärisarna kom och hämtade hund och barn just in case vid kl 22 och vi var så redo det gick att vara om det faktiskt var dags! Vi väckte Lily innan och satt och gosades och pratade med henne tills svärisarna kom och jag tror att det gick upp för både mig och Johan då en gång för alla att detta var sista gången någonsin som det bara var Lily i våra liv. Samtidigt som vi längtade så mycket efter bebisen i magen så kändes det nästan lite konstigt vemodigt att hon snart skulle vara här. Våran fina älsklings-Lily skulle helt plötsligt dela på allt med sin syster från och med nu och fokuset skulle inte bara vara på Lily längre.. En konstig känsla. 

När de alla hade åkt så satte vi oss i soffan igen med varm oboy och fortsatte titta på serie med massa tända ljus. Vi hade så himla mysigt! Värkarna kom väldigt okontinuerligt och var väldigt kontrollerbara så jag trodde ju fortfarande att det var väldigt lång tid kvar. När klockan började närma sig 00 så försökte jag flera gånger att få Johan i säng så att han skulle få sova och vila upp sig lite innan det verkligen var dags och efter mycket övertalning så gick han och la sig i sängen i lekrummet. 
"Men minsta lilla grej och det är du som väcker mig - jag vill inte missa någonting!" 

Jag fortsatte kolla på serie för jag visste att jag aldrig skulle kunnat somna ändå.. Under ett enda avsnitt så gick värkarna från att vara väldigt mjuka och lugna till att de faktiskt började göra ont och de kom tätare och tätare. Nu var det minst tre värkar på 10 minuter men jag kunde fortfarande hantera dem utan problem. Efter avsnittet hoppade jag in i duschen och sen kände jag ändå att det kanske var dags att ringa in till förlossningen. Smärtmässigt hade jag kunnat vara hemma längre men eftersom värkarna ändå var så täta och vi trots allt har en timme till sjukhuset så kändes det lika bra att ändå göra dem beredda på att det kanske var dags. Jag väckte Johan och så ringde vi in och de sa att vi var välkomna in till förlossningen när vi kändes oss redo!

Klockan 02 hoppade vi in i bilen och åkte mot Akademiska i Uppsala. Det var väl egentligen inte förrän då som det började göra ganska ont och jag behövde börja fokusera lite mer och andas mig igenom värkarna. Mot slutet av bilresan så gjorde det verkligen ont och värkarna kom tätare och tätare hela tiden.. De kom typ varannan minut nu och höll i sig i nästan en minut så det sa verkligen Baam! och så var det igång på riktigt med full kraft. Men fortfarande fick jag ju en minut emellan värkarna som var smärtvila och jag kunde ändå prata och vara som vanligt.. 

När vi kom till förlossningen hittade vi en parkering precis utanför förlossningen och vi blev väl bemötta av personalen. Vi fick ett rum direkt och magin när vi kom in på rummet och de sa att "Det är i det här rummet som ni kommer att få träffa eran efterlängtade tjej om en stund!" gick nästan att ta på. Åh allt var så himla spännande och vi var svintaggade!!!

Vi fick vårt rum vid 03 och de satte den där mätgrejen på magen direkt för att se så att allt var bra med bebis - vilket det var. Hon mådde prima där inne! Efter CTG-kurvan undersökte BM mig lite snabbt och konstaterade att jag var 5 cm öppen. Det var skönt att höra att det på riktigt faktiskt var på gång! 

(null)

(null)

Jag hoppade in i duschen för smärtlindringens skull och så bytte jag om till förlossningsuniformen. Värkarna började nu bli extremt intensiva och de kom i princip hela tiden. Precis när den ena hade börjat klingat av så drog nästa igång.. Vid 04-tiden så började vi diskutera smärtlindring och jag bestämde mig för att börja prova lite lustgas. Jag tyckte inte alls att den funkade under förlossningen med Lily och jag tyckte väl egentligen inte att den funkade nu heller men det var skönt att ha något att tänka på och fokusera på vid värkarna så jag körde på med den trots att den knappt gjorde någon skillnad smärtmässigt. 

(null)

Här är sista kortet med bebis i magen. Man riktigt ser hur magen jobbar med sammandragningar och värkar. Den var absolut stenhård från att vi åkte in till sjukhuset tills att bebisen var ute!!! 

(null)

Jag körde på med lustgasen i drygt en timme men vid 5-tiden så kände jag ändå att en epidural lockade... BM kontaktade dem som skulle sätta den men tiden gick och ingen kom. Jag hoppade in i duschen ännu en gång för att lindra smärtan och gu vad skönt det är med hett vatten på smärta. Jag ville bosätta mig där i duschen tills barnet var ute men så när läkaren som skulle sätta epiduralen äntligen kom så gick jag ur duschen.. Läkaren provade sätta epiduralen tre gånger men utan att hamna rätt. Jag hade så otroligt kraftiga värkar under tiden och precis när läkaren skulle göra ett "sista försök" till att sätta epiduralen så gick plötsligt vattnet. Omg vad det sprutade och blev blött!! Det verkligen forsade ut! BM undersökte mig efter vattenavgången och konstaterade att jag var helt öppen och då var det ingen ide att sätta epiduralen längre eftersom det värsta värkarbetet redan var avklarat så tillslut struntade vi i den och läkaren fick snopet vända tillbaka igen. Så här i efterhand är jag så glad att det inte funkade att sätta epiduralen eftersom jag egentligen ville föda utan epidural - och nu blev det så tillslut! Nu vet jag hur det känns att genomgå en förlossning utan smärtlindring och det enda jag använde som smärtlindring var lustgas och varm dusch. Det gjorde ont såklart men jag fick inte panik eller tappade kontrollen över smärtan en enda gång utan jag kände mig väldigt lugn genom hela förlossningen. 

(null)

Det tog en sista stund för bebis att glida ner sista biten i gången trots att jag var helt öppen men tillslut var hon på plats där hon skulle och krystvärkarna drog igång. 
"Jag ser en väldigt mörk och tjock kalufs på bebisen!" berättade barnmorskan när huvudet blev synligt och det är så häftigt att få höra det första om hur hon ser ut. Man har funderat och tänkt så mycket i nio månader på hur bebis kommer att se ut och när man väl inser att hon är såå nära blir peppen total.  

Mitt dreamteam under förlossningen var helt klart han till vänster i bild! <3

(null)     

Det blev inte så jättemycket till krystvärkar. Jag fick någon enstaka men sen kom de inte mer så det var bara att ta i på egen hand tillslut. Jag krystade några gånger men jag tyckte att det kändes som att det inte hände så mycket. "Ta i nu älskling!" stod Johan och peppade bredvid mig samtidigt som han stod och baddade min svettiga panna med kall, blöt handduk och vips så orkade jag trycka på lite extra när jag hörde hans peppande ord. Tack och lov gick det väldigt snabbt med krystdelen och huvudet var ute på några få enstaka (men väldigt intensiva) krystar. En kryst senare efter att huvudet var ute så kom resten av kroppen och jag fick upp henne på bröstet direkt! Allt hade gått bra och hon var äntligen ute hos oss. Klockan 07.27 föddes våran andra dotter. Så himla mäktig känsla! Från en sekund till en annan så var vi helt plötsligt ännu en liten människa i familjen och vi hade ännu en mini-us att ta hand om för resten av vårt liv. Åh vad vackert. 

Bästa barnmorskorna som var med oss under hela förlossningen! 

(null)

(null)

Johan klippte navelsträngen och en minut senare så kom moderkakan ut. Alltså moderkakan är ju typ det äckligaste som finns! Det är så häftigt att det är (bland annat) den som hållit bebisen vid liv under hela tiden i magen men både navelsträngen och moderkakan ser ju riktigt äckliga ut. Tänk att det liksom kommer ifrån min kropp?! 

(null)

Det var en stadig liten bit jag fick upp på bröstet minsann. En riktig liten klumpedunse. Hon skrek när hon kom ut men sen lugnade hon sig snabbt och låg och tittade på oss alla med stora ögon. 

(null)

(null)

(null)

Jag kommer ihåg att jag tyckte att det kändes så himla konstigt när Lily kom ut och de la henne på mitt bröst. "Vad är det ni har lagt hit?" kommer jag ihåg att jag tänkte. Jag fick liksom ingen riktig connection med henne direkt utan allt kändes bara väldigt konstigt. Den här gången kändes det på något sätt lite mer naturligt och det kändes liksom självklart att hon var vår direkt när hon kom. Lilla plutten!!

(null)

Så fort bebis var ute blev det ganska stressat för det var platsbrist på förlossningen och de behövde både rum och säng till nästa som skulle förlösas. Så efter att vi kollat in bebis och njutit av henne i några minuter så var det dags att kolla in bristningar och sy det som behövde sys. Förra förlossningen slutade ju med klipp trots att jag krystade i två timmar och trors att det tog väldigt lång tid. Det var ju inte förrän de klippte som Lily tillslut kom ut.. Den här förlossningen tog ju krystandet istället bara någon minut men ändå slapp jag nästan bristningar över huvud taget. De hade varnat innan att klippen nästan alltid går upp igen vid en andra förlossning, och framförallt när en andra förlossning kommer så tätt inpå, men thank god så höll det ihop. Jag hade några små grad 1-bristningar (någon av BM sa grad 2 så jag vet inte riktigt vilken klass de tillhörde för allt var som sagt lite rörigt där på slutet) men det tog kanske en kvart att sy och sen var det klart. Man vill verkligen bara hoppa ner från "gynstolen" och knipa ihop benen så fort bebisen är ute men det gick bra att sy och lättnaden över att klippet höll levde jag på i flera timmar. 

(null)

Så fort jag var färdigsydd så fick jag hoppa över till en annan säng och så fick vi förflyttas till ett annat rum där på förlossningen. Och där blev vi helt lämnade i flera timmar utan att få någon info what so ever. Vi visste inte ens vad bebis vägde eller hur lång hon var! Och den där fira-brickan med frukost som man brukar få efter förlossningen som jag längtade så mycket efter för att jag var så galet hungrig lös med sin frånvaro. Tack och lov att det inte var första barnet, då hade det känts ganska oroligt och snopet att inte få veta någonting. Nu visste man ändå vad man skulle göra och vi klarade oss jättebra på egen hand. Lilla bebisen hittade tutten ganska snabbt och hon snuttade på som att det inte fanns någon morgondag. 

(null)

Åh stoltaste, finaste och gladaste pappan! Vilken lycka att se bebisen i hans famn för första gången. 

(null)

(null)

Sen blev det till att uppdatera alla om att bebis hade kommit. Eftersom vi åkte in mitt i natten så blev det liksom inte av att höra av sig till alla om att det var dags. Det kändes onödigt att väcka alla mitt i natten med info om att vi skulle åka in, men det blev en rolig nyhet för alla att vakna till där på onsdagsmorgonen om inte annat. 

(null)

Efter många timmars häng där i ensamheten helt bortglömda så ringde vi tillslut på personalen så att de kom och kollade till bebis. Vi var såklart förstående att de hade fullt upp med annat men vi höll på att hungra ihjäl och vi ville ändå få ok på att allt var bra med våran lilla tjej. 

(null)

Vi var helt övertygade om att lillasyster var mindre än Lily så vi blev minst sagt chockade när vi fick veta att så inte var fallet. Hon vägde hela 4710 g och var 54 cm lång. Ännu en bjässe-tjej till familjen! (Lily vägde 4650 g och var 55 cm lång).

(null)

Vi tyckte inte att hon var så lik Lily när hon kom ut men efter några timmar var hon nästan läskigt lik Lily.. Kopia!! Åh hon var så himla svullen, haha. Pluttan. 

(null)

Efter vägning och mätning av bebis så blev vi äntligen uppskickade till BB klockan 13. Eller först fick vi den berömda "förlossningsbrickan" efter att ha önskat något att äta för att jag var så galet orkeslös och hungrig. Den såg inte riktigt ut som man är van att se dem.... 

(null)

Det var så skönt att komma upp till BB och få varsina sängar och att komma till den underbara stämningen som är där. Barnmorskorna som var med under förlossningen var verkligen helt underbara och vi är så nöjda med hela förlossningen på alla sätt och vis men bemötandet som vi fick efter att vi blivit förflyttade till ett annat rum på förlossningen direkt efter förlossningen hade jag inte direkt önskat en förstföderska. Vi kände oss ju helt lugna med allt eftersom vi nyss har gjort allt en gång men som helt ny hade det nog känts ganska rörigt och man hade nog känt sig ganska utlämnad. Men som sagt; man får ha full förståelse för att de gör så gott de kan och att de helt enkelt hade för fullt upp. Och det var ändå så himla härligt att komma upp till BB och bli så där härligt ompysslad av världens underbaraste människor så fort vi kom upp till avdelningen. 

(null)

Här är magen några timmar efter förlossningen innan det var dags att hoppa in i duschen. Hur häftigt är det inte att bebis låg där inne bara timmar innan och nu var hon helt plötsligt hos oss på utsidan?! 

(null)

Personalen på BB frågade om vi hade blivit firade något nere på förlossningen och vi var faktiskt tvungna att säga nej.. Alltså jag rös av lycka när de kom in med den här brickan en liten stund senare. 
"Efter att ha kämpat så hårt som man gör vid en förlossningen så måste man fira riktigt och skåla in den nya familjemedlemmen!" Åh vad underbara de var! Och jisses vad gott det var att äntligen få äta. 

(null)

Det var så himla skönt att få duscha och få på sig rena kläder efter förlossningen. Jag mådde verkligen hur bra som helst direkt efter (och det gör jag fortfarande). Jag var lite svälld i fiffi såklart men jag var knappt öm what so ever ens timmarna efter. Jag kunde sitta, gå, kissa, poo-poo och röra mig som vanligt utan några problem. Hur sjukt är inte det? Att man kan må så bra direkt efter att ha krystat ut en nästan 5 kg klump igenom lilla fiffi? Kroppen är verkligen ett under. Jag var ganska orkeslös och blev väldigt yr när jag reste mig på BB men i övrigt mådde jag prima! 

Förlossningen skulle ju betygsättas på BB och av oss fick den 10/10 möjliga poäng. Jag är så tacksam för att allt gick så himla bra och det finns ingenting jag hade velat att skulle gått annorlunda. Allt blev verkligen som vi hade kunnat drömma om och helt perfekt, och framförallt så otroligt smidig. Det känns nästan lite sorgligt att det är över för det är så himla mäktigt att få vara med om - jag vill bara göra det igen och igen och igen! Att föda barn är verkligen det häftigaste jag någonsin gjort och trots smärtan så njöt jag under hela förlossningen och försökte ta in allting eftersom det här är sista barnet för oss. Jag försökte vara så närvarande och i nuet det bara var möjligt. 
Nu har vi våra två små tjejer som tillslut gjorde våran familj komplett och jag är så lycklig över att vi fått en egen liten familj trots min svåra endometrios. Livet tar mycket men jisses vad livet ger också <3

(null)

Anonym

Åhhh så vackert! ♥️♥️♥️

Linda F⛵

Vilken power kvinna du är E!! 💕💕 din berättelse fick mig till tårar☺️

Diva

Åh så roligt att läsa om din förlossning! Jag håller med dig, det är en underbar känsla att föda barn. Så himla mäktigt. Skönt att det gick så bra! Stort grattis till minstingen! 💕