evisvardag.se

Jag tyckte det var intressant att läsa om ivf när vi skulle göra det så jag kanske kan bidra med något till någon genom att dra min story kring det hela. Jag har typ glömt mycket från ivf-behandlingen trots att det inte var så längesedan så det är möjligt att jag missar vissa saker men jag drar allt från början som jag kommer ihåg det helt enkelt. Jag är ju inte utbildad i ämnet så jag vet inte om jag lämnar riktiga uppgifter om allt, men det förstår ni nog. Det är helt enkelt min upplevelse av det hela. Sen blir det ju såklart ganska privat men det är svårt att berätta om en ivf utan att vara privat.. Såå välkommen till våran barn-skapar-historia, haha! 

Det hela började med att vi blev kallad till ett första läkarbesök på fertilitetsmottagningen. Jag tror att de normalt har som "krav" att man måste ha försökt få barn i minst ett år men eftersom jag har endometrios är kraven annorlunda och vi fick komma nästan direkt när min läkare väl tagit beslutet att det var det bästa alternativet för mig. Vi gick ju på Gävle sjukhus eftersom det var i Gävle vi bodde. Under det första besöket går de igenom ganska mycket; man får lämna prover (jag fick lämna ifrån mig massa rör blod och Johan fick lämna blodprov plus en burk med massa krigare) och så gjorde de en gynundersökning på mig. Fast nu när jag skriver så inser jag att vi faktiskt tagit dessa prover innan, för där på besöket så gick de igenom provsvaren osv. så antingen var det två besök eller så var vi bara dit och lämnade proverna innan.. Minns inte. 

Allt såg iaf bra ut på våra prover och då blev vi "godkända" att påbörja behandling och fick en behandlingsplan som Linnekliniken fixat. Det drar ju som alltid ut på tiden när det gäller sjukvården (ni vet ju hur mycket jag älskar Gävle sjukhus, eller inte) men i mars i år var det iaf dags att påbörja behandlingen. Då blev vi båda kallade till fertilitetsmottagningen igen för att gå igenom hela behandlingen; hur allt går till, lära sig med sprutorna, få svar på eventuella frågor och så fick vi lite infopapper med oss hem eftersom man gör hela behandlingen själv hemma. Det är viktigt att allt börjar på rätt dag osv. så man får som ett litet schema där allt är planerat. Sen går ju inte allt enligt planerna ändå men man utgår iaf från den.

Man hämtar ut nässpray (som jag haft som behandling för Endometriosen tidigare), två olika sorters sprutor och vagitorier (jag tror det var allt?). Kostnaden för allt var typ 12 000 kr men det gick på högkostnadskortet så man behöver bara betala max 2200 kr ish (vilket jag tidigare kom upp i på en månad med min vanliga medicinering så för oss blev all medicin gratis/betalad av samhället. Tack Sverige!)

När själva medicinska behandlingen började så startade man det hela med nässprayen morgon och kväll. Den är jag som sagt van med sedan innan och den har ganska mycket biverkningar men tack och lov behövde man bara ta den i drygt tre veckor (jag har tidigare haft den i två omgångar på drygt ett år respektive ett halvår så dessa tre veckor var rena barnleken). Jag fick åka till sjukhuset och ta blodprov och göra undersökning för att se så att sprayen givit önskat resultat och det blev vi tvungen att göra två ggr pga att jag inte kommit ner i tillräckligt låga nivåer första gången. Sprayen ska stoppa den naturliga cykeln för att göra det möjligt att göra allt uppstyrt och extra bra inför den planerade ägglossningen. Om allt ser bra ut på proverna så är det bara kvinnan som behöver göra behandling eftersom hela behandlingen går ut på att få ut äggen, men hade det inte sett bra ut för Johan hade även han behövt behandlas. Nu såg ju allt svinbra ut för Johans del och det har typ hela världen fått höra "vilken otrolig kvalitet hans krigare har". Hahaha! 

Efter typ tre veckor var jag nere på rätt nivå och då var det dags att börja med sprutorna. Eftersom hela behandlingen hade förskjutits lite så blev den nya tidsplaneingen att vi ev. skulle göra äggplock samma helg som vi skulle till Sälen, men det gick att skjuta på det en vecka (tack för det!) för våran skull så vi kunde få åka dit som planerat. Så jag fortsatte med sprayen nästan en vecka längre än planerat och sen började jag/vi med sprutorna veckan efter istället. 

Sprutorna är väl typ det jag hört mest om innan. När jag hörde ivf innan så visste jag att det var en slags provrörsbefruktning och att man tar sprutor hemma, men det var typ allt. Det är iaf en injektion man ger sig själv i magen. Man får olika glasbehållare med själva vätskan i och så blandar man ihop det själv och sen drar i rätt dos i sprutan varje dag. Allt var väldigt enkelt och vi lärde oss snabbt hur man skulle göra. Johan blev proffs på att ge mig sprutor (även om vi skrattade ganska många gånger åt hur o-romantiskt det faktiskt kan gå till att göra en bebbe i jämförelse med den naturliga vägen). Första sprutan tog vi på en toalett på Olearys i Sälen, haha. Vi valde ju att inte säga något om IVF till någon så ingen visste ju vad vi höll på med under den tiden. Sprutan skulle man ta samma tid varje kväll och vi tog den runt 21-tiden. Alla måste ha trott att vi drog iväg på snabbisar varje kväll där i Sälen men här kommer alltså förklaringen till vad vi verkligen gjorde på alla toaletter överallt, haha. 

Jag fick en hög dos av sprutorna och tog 300 enheter varje kväll (gu så proffsigt det låter men det var så dom sa, haha). Det blev dock ett bättre resultat än väntat så efter typ en vecka kunde jag minska på mängden och en kväll kunde jag till och med hoppa över spruta helt trots att det egentligen var "sprutkväll" på schemat. Under de 10 dagarna som jag tog sprutor så var jag till Gävle sjukhus två ggr för att kolla resultatet av sprutorna. Sen blev det påsk och då hade Gävle sjukhus stängt så det blev tre-fyra besök till Uppsala (bästa bästa Linnekliniken) också för att hålla stenkoll på äggproduktionen under påskhelgen. Där gjorde de ultraljudsundersökning och så tog de blodprover på mig. Ett tag trodde de till och med att det bara skulle gå att göra plocket den månaden och återförandet vid ett senare tillfälle pga att jag reagerade bättre än väntat på medicinerna och fick för höga doser. 

Men så på annandag påsk såg allt äntligen bra ut och äggen var tillräckligt stora så då var det dags att ta den andra sortens spruta, den sista sprutan. Den första sortens sprutor skulle öka äggproduktionen och den andra sprutan tog man bara en gång och den skulle påbörja ägglossningen. Vi fick en exakt tid på måndag kväll som vi skulle ta den sista sprutan och jag tror vi fick 22.15 om jag inte minns fel. 

Prick 1,5 dygn senare skulle äggplocket ske och det gjorde vi på Linnekliniken i Uppsala. Vi kom dit på morgonen och blev väl omhändertagna. Världens bästa klinik! Jag var tvungen att fasta från och med kvällen innan. Vi fick ett rum nästan på en gång där jag fick byta om till sjukhuskläder. En sjuksköterska kom och berättade hur allt skulle gå till och så satte hon nål på mig. Hon frågade om jag ville ta lugnande och få smärtstillande medicin i förväg men jag tyckte det kändes overkill så det hoppade jag. Jag kände mig väldigt lugn som det var och var inte det minsta orolig. Jag hade ju såklart googlat massa på detta och där fanns ju miljontals med skräckhistorier om det här med äggplock så det fanns väl med lite i bakhuvudet såklart, men jag har lärt mig att smärta inte är det minsta farligt och man kan härda sig igenom mer än vad man tror. 

Sen kom läkaren som skulle göra ingreppet in och berättade igen vad som skulle hända och efter det fick vi följa med honom till salen där ingreppet skulle ske. Johan fick ha operationsrock och operationsmössa på sig, svinstekigt. 

I salen var läkaren och hans två kollegor. En av dem satt vid mig hela tiden beredd med smärtlindring/lugnande just in case och den andra satt i labbet för att kontrollera äggen när de kom ut. Johan var självklart med där inne också och han satt vid min sida. Det såg så himla avancerat ut allting i salen så jag började nästan undra om de missat att det "bara" var ett äggplock jag skulle göra men de hade koll på det, haha. 

Jag fick lägga mig i en slags gynstol och så kollade han äggen med en ultraljudsstav. Jag fick smärtlindring i nålen i armen och så fick jag även lokalbedövning i form av sprutor rätt upp i fiffi (det var rutin och inget de frågade om jag ville ha). Det låter faktiskt mycket värre än vad det var med sprutor upp i fiffi. Det stack till lite såklart men det var inte farligt alls. 

Sen började själva äggplocket. På ultraljudsstaven satt en tjock nål (ja den var faktiskt ganska tjock men den såg värre ut än vad den var) och med hjälp av den tryckte han sig genom väggen i fiffi och ut till äggstockarna där äggen var. Det kändes liksom lite segt att ta sig igenom fiffiväggen och det var självklart inte skönt men det gjorde inte ont och där och då var jag glad att jag googlat massa innan. Jag hade lite smått ställt in mig på det värsta men det var inte det minsta farligt alls. Jag hade kunnat gjort om hela proceduren flera gånger utan problem. Så om någon någon gång ska göra det så kan jag tala om att det inte alls är något man behöver må dåligt eller vara orolig för innan. Det tog kanske en kvart och sen var det klart. Piece of cake. Det som var obehagligast var väl just det där sega kanske, att man kände att han liksom fick trycka ganska hårt med nålen för att komma igenom väggen ut till äggstockarna varje gång han skulle ta ett ägg men det gjorde inte ont och jag tyckte att det var väldigt ofarligt och näst intill smärtfritt. 

Man såg allt han gjorde på en stor skärm och där såg man tydligt alla äggblåsor som skulle tömmas. I varje äggblåsa fanns förutom massa vätska även äggen som man ville komma åt. Man såg hur han liksom sög ur varje blåsa en efter en på skärmen och sen såg man hur vätskan kom ut i behållare framför mig. Sjukt mycket vätska btw. Vätskan med äggen skickades vidare till hon i labbet där man kunde se även hennes jobb på en skärm. Man såg tydligt hur blåsorna liksom tömdes och när alla blåsor var borta en efter en så var det klart och de visade några ägg där i vätskan på skärmen. Johan var engagerad i hela proceduren och väldigt nyfiken på vad som hände hela tiden. Haha söto!  

När de var färdiga fick vi gå tillbaka till vårt rum igen. Det blödde litegrann men slutade nästan på en gång. Man var ganska öm i magen efter och det kändes väl som molande mensvärk ungefär. Jag tyckte att det gjorde ondare sen under dagen och kanske dagen efter än vad själva ingreppet gjorde och jag svällde upp väldigt mycket och magen blev stenhård. 

När vi kom tillbaka till rummet fick vi mackor och fika och så kunde vi ligga och vila där tills de var klara i labbet. Läkaren kom in och berättade att de hade lyckats fått fram 21 ägg som såg strålande ut. Vilken lättnad!

Man fick stanna så länge man ville men så fort vi fått svar från läkaren så kände jag mig redo att åka hemåt. De tog bort nålen, informerade om vad som hände härnäst, jag bytte om till mina vanliga kläder igen och sen fick vi åka hem. Jag tror vi var där närmare 5 h totalt. Efter äggplocket var det dags att börja med vagitorierna för att göra ett så bra klimat som möjligt i livmodern inför det kommande embryot och de tog man flera ggr om dagen i kanske 4 veckor eller så..? De var värst med hela ivfen tyckte jag. Kladdigt och äckligt. Ush! Men de gjorde väl sitt till kanske.. Det var iaf en lättnad att få sluta med dem! 

Samma eftermiddag som äggplocket gjordes så ringde de och kollade hur jag mådde osv. Supergulliga Linné! Dagen efter ingreppet så ringde de och berättade hur många av äggen som blivit befruktade och det var hela 17 stycken som blivit befruktade och som såg bra ut. Tydligen superbra resultat även det! De ringde även från Gävle och bekräftade samtalet med samma uppgifter. 

Just det.. Johan var ju delaktig i detta också, haha. Vanligtvis lämnar mannen sin del på plats när man kommer dit samma morgon eftersom the load bara får vara max 2 h gammal när man kommer dit, men det gick bra att fixa det hemma då vi var bland de första på morgonen så de kunde ta emot det direkt när vi kom dit. Johan var evigt tacksam att få slippa "runkrummet" haha. Johan stod som en liten unge och vaktade sin burk när han lämnat ifrån sig den tills den hade fått mitt och hans personnummer på sig. "Det är ju noga att det blir rätt så de inte mixar ihop burkarna!" stod han där och sa som om han vaktade världens viktigaste sak. Som om inte dom förstår hur viktigt det är liksom.. Gu vad jag skrattade åt honom. 

Fem dagar efter plocket var det dags för återföringen. Jag hade ganska ont och var ganska öm under dessa dagar men det var helt normalt när man lyckats plocka så många ägg. "Dina äggstockar är betydligt större än normalt och de ser alldeles misshandlade ut med "blåmärken" överallt så du kommer vara öm flera veckor efter detta!" Eftersom jag har så himla ont av endon i vanliga fall så hjälper ju såklart inte en sån här sak till ytterligare för att minska smärtan men den var absolut hanterbart och så länge allt såg normalt ut så var jag nöjd. 

Återföringen gick smidigare. Vi fick ett rum som första gången där jag bytte om igen och sen väntade vi ganska länge tills det blev våran tur. Vi fick komma in i samma sal och jag fick återigen hoppa upp i stolen. De visade på skärmen hur vårt lilla embryo såg ut och det hade utvecklats väldigt bra så allt såg väldigt lovande ut. Sen så stoppade de helt enkelt in denna lilla minimini-sak i livmodern. Vet inte exakt hur de gjorde men det gick på typ 2 sek och det kändes ingenting alls. Klart! Nu var jag eventuellt, kanske, gravid.

Det kändes lite konstigt att åka hem den eftermiddagen. Sen var det bara att vänta på att göra gravtest ungefär tre veckor senare. När det var dags att göra testet gick jag in på toan och kissade på stickan men sen vågade jag inte kolla utan gick tillbaka till sängen och kröp ner bredvid boyfriend. När vi var redo gick han upp och kollade och det var positivt! Woho!

Kostnaden för hela ivfen är in princip noll kronor. Jag kommer ju upp i högkostnadskortet även på sjukhusbesöken på typ en månad så alla besök var gratis för mig. Johan fick betala för sina besök (vanlig läkartaxa: 200-300 kr) men det är ju bara upp till 1200 kr har jag för mig så man kan ju nästan säga att det var in princip gratis. Första barnet bjuder Sverige på (haha) men vill man ha eventuella syskon tror jag att man får betala det själv. 

Jag hade en bra känsla efter Linnékliniken eftersom jag är expert på att leta "tecken" i livet, haha. Det fanns hur många rum som helst och alla var döpta efter blommor. Första gången fick vi pionen och andra gången fick vi liljan. Mina absoluta favoritblommor! Vad är oddsen på det liksom? Det kunde ju bara betyda att allt skulle gå bra, haha.

Linnekliniken i Uppsala får absolut bästa möjliga betyg av mig. Typ 11/10 Evisar. Otroligt hög service. De hade väldigt bra koll på oss och kom ihåg oss/var pålästa och det uppskattar jag alltid. De ringde och kollade hur allt gick flera gånger och det var aldrig något strul med någonting. Allt bara flöt på, allt var solklart, de förklarade allt tydligt och bra och de var engagerade och empatiska. Världens bästa ställe! Jag ville typ flytta in där och bara hänga, haha. En stor eloge till er och tack för att ni hjälpte oss med vår lilla bebbe.

Slutsats: IVF är inte alls så jobbigt och påfrestande som jag hört. Nu gick det ju på första försöket för oss och jag kan såklart förstå att det blir jobbigt om man håller på under lång tid och misslyckas gång på gång. Men behandlingen i sig var smidig och enkel och inte särskilt mycket biverkningar. Äggplocket gick fort och var så gott som smärtfritt och absolut inget man behöver oroa sig över. Återföringen var som en enkel gynundersökning och även det gick väldigt smidigt. Jag tror inte jag har något negativt alls att säga om IVF faktiskt. Särskilt inte efter att Linnekliniken tog vid. Gävle sjukhus är ju alltid Gävle sjukhus och det är inte många gånger jag hyllat dem under min tio år långa sjukkarriär (även om de blev bättre mot slutet än vad de var i början) men överlag så gick allt superbra och vi är nöjda med hela behandlingen. Det var värt varenda sekund av det. Det enda negativa var väl möjligen att jag blev överstimulerad och blev ganska dålig efter plocket och några veckor efter. Jag svällde upp som att jag var i typ 7:e månaden och jag gick upp närmare 9 kg bara i vätska i magen. Magen var absolut stenhård och stod rätt ut. Det var normalt att det blev så när man plockat så många ägg då blåsorna liksom samlar på sig massa vätska igen direkt efter. Men efter några veckor hade svullnaden gått ner och jag gick tillbaka till min ursprungsvikt så det var bara under en kortare period som det höll i sig. De frågade om jag ville komma och tömma vätska men jag tyckte att det kändes onödigt med ännu ett ingrepp så länge jag stod ut hemma så jag krigade på och vips så var det över. 

Johan har varit med på alla läkarbesök och varit otroligt engagerad och funnits där hela tiden. Världens bästa boyfriend! Jag är så himla glad att det är just han som ska bli pappa till vår lilla bebbe. Jag förstår att det kan vara jobbigt för vissa med IVF och jag säger inte att det ena eller andra är rätt eller fel men för oss har det gått hur bra som helst. Vi har skrattat vid varje spruta och vi har gjort det mer till en rolig grej än att ta allt på för stort allvar hela tiden. Det är en allvarlig grej att gå igenom men det blir inte bättre av att man gör det tio ggr större än vad det redan är. Vi är evigt tacksam att vi fick hjälp och även om det var otroligt mycket människor som blev involverade i vårt lilla barnaskapande så känns det fantastiskt att det gick på "naturlig" väg och att det nu ligger en liten mini-us i min mage. Det känns fortfarande väldigt overkligt allting men det känns mer och mer spännande! 

Hoppas jag har fått med allt. Har jag missat något (borde iofs vara omöjligt efter ett sånt här monsterlångt inlägg) eller om någon har några frågor så feel free att fråga!