Ups and downs!

Nojjan när de plötsligt ringde igår och förklarade att "egentligen ska du komma på års-röntgen i mars men vi vill gärna att du kommer på en avbokad tid imorgon istället". Detta var den tredje röntgen jag gjort de senaste två veckorna. Jag har hela tiden känt mig lugn i att cancern inte är tillbaka och så kände jag även på vägen in till Uppsala idag… 
… men så efter röntgen blev jag direkt skickad till rum nr 2 (det är aldrig bra) för att "läkaren kommer nog vilja titta med ultraljud nu på en gång" och då hann det sås ett litet (om än vääldigt litet) frö av "tänk-om-det-är-tillbaka-ändå". Men så kom hon som gjort undersökningen tillbaka igen en liten stund senare och förklarade att "han behövde inte titta på dig ändå, allt såg fint ut! Vi ses om ett år!" 

Så dagens slutsats: allt ser fortsatt fint ut och vi får fortsätta vårt liv som vanligt <3 

(null)

Men liite bitter blir jag allt.. Jag åkte in akut förra veckan för att mina endometriossmärtor har varit så fruktansvärda den senaste tiden. Jag var inlagd i ett par dagar tills två idioter till läkare (män i Johans ålder) plötsligt kom och tyckte att "du har ju klarat dig bra i livet som till och med är gift" så de förstod inte riktigt vad jag gjorde där. Jag försökte förklara för framförallt den ena (som var lite mer korkad än den andra) att "huruvida jag är gift eller inte inte borde spela någon roll för om jag ska få rätt vård eller inte" men det var lönlöst. Efter 30 min möte så insåg jag att vi inte skulle komma längre för det var som att prata med en ynka liten hjärncell, jag sjönk som en sten, tappade hoppet om sjukvården för hundraelfte gången, skrev ut mig själv och bestämde mig för att aldrig mer sätta min fot på den där vidriga avdelningen någonsin igen. 
Tillbaka på ruta ett, backa 17 år av krigande för rättvis endometriosvård och frustrationen var total. Min tidigare läkare, som jag har haft i många år, har till och med skrivit i min journal att om jag kommer in akut så är det någon form av smärtpump som ska sättas asap för att kroppen åtminstone ska få vila från smärtan ett tag - men allt detta sopade två idiotläkare bort på några sekunder. Den ena drog det till och med så långt så att han inte ens tänkte skriva ut någon extra smärtlindring utan jag borde klara mig på Alvedon. Den andra som var lite mer human försökte faktiskt ställa sig på min sida i den frågan men han var garanterat lägre i rang för det viftades bort på några sekunder.. 

Jag vill inte utesluta cancer hela tiden för jag vet redan att den är borta (missförstå mig rätt, jag är glad att de tar åtminstone canceråterfallsrisken på stort allvar men de glömmer liksom bort allt annat) utan jag vill ha hjälp med mitt absolut största problem här i livet - min endometrios. Men om man inte har cancer så är man ute i kylan. 
Detta låter så sjukt, jag vet det, men livet var lättare för mig när jag hade cancer. Då fick jag åtminstone den vården som krävdes för att förhoppningsvis överleva ännu en dag (till och med endometriosvården var bättre när jag hade cancer). Tyvärr kan endometriosvården ensam inte skryta med detsamma. 
Jag skulle nästan vilja dra det så långt som att säga att jag anser att endometrios är en dödlig sjukdom precis som cancer - om än på ett annat sätt. Så mycket liv som endometriosen har tagit ifrån mig bara den senaste månaden tog inte cancern ifrån mig under ett helt år - för då fick jag den vården som krävdes för att hålla mig över ytan. Att hålla sig över ytan med endometrios får man klara alldeles på egen hand helt utan sjukvården; me, myself and I. Tur att jag i alla fall är gift.