evisvardag.se

De senaste veckorna har verkligen varit kaos då jag i princip somnar så fort jag sätter mig. Alltså på riktigt. Jag kan sitta och jobba på jobbet och sen däckar jag från ingenstans och huvudet flyger bakåt utan att jag ens känt mig trött innan. Jag är uppe i den dosen jag ska stå på nu av den "nya" medicinen så nu ska kroppen bara vänja sig med den och sen ska förhoppningsvis biverkningarna försvinna. Men det är förmodligen det senaste året (och åren innan det) som spelar in också och när kroppen ska återhämta sig efter det vet jag inte. Jag känner verkligen att min kropp har tagit stryk och det tär. Jag försöker att inte stressa upp mig över att jag är så sliten fortfarande men jag blir ändå så himla frustrerad över att vara så förlamande trött och att jag även kämpar på med alla de andra biverkningarna/symptomen som fortfarande är kvar från cellgifterna, op, strålningen och mediciner. 

En mysig morgon med våran stora tjej. Johan och Belle tog sovmorgon och jag och Lily hade kvalitetstid tillsammans bara vi <3 

 

Lily har som jag nämt tidigare haft det lite jobbigt med att jag varit så mycket på sjukhuset och blivit inlagd vid flertalet tillfällen utan att det varit planerat det senaste året. Hon har varit mer mammig än någonsin och cancern har skärrat henne utan att vi medvetet inte har gjort någon större grej av det för barnen. Vi har förklarat, släppt in tjejerna helt och fullt så att de varit delaktiga i allt och de har varit med till sjukhuset på alla olika stegen osv. - MEN vi har varit ganska neutrala kring allt, inte laddat allt för mycket, vi har valt att inte pratat om döden och vi har nog inte gjort en större grej av det än nödvändigt. Men barn förstår mer än man tror och Lily har tagit det ganska hårt. 

Jag har tyckt att det har varit lite svårt hur man ska få henne att känna sig tryggare i allt igen men det är nog bara att låta henne få ta plats, se henne och ha förståelse för att hon jobbar med allt inom sig och att det kan visa sig på olika sätt. 

I våras gjorde jag och Lily armband till varandra som vi kunde snurra lite på när vi tänkte på varandra/saknade varandra. Tanken var att man kunde tänka lite på varandra, sakna varandra lite men komma ihåg och påminna dig själv att vi alltid ses snart igen - och sen återgå till att leka igen på förskolan etc.

Men de armbanden gick sönder och så sa Lily för ett par veckor sedan att "mamma jag kan ju inte snurra på armbandet när jag tänker på dig på förskolan eftersom jag inte har något armband längre". Självklart fixade jag nya till båda tjejerna så fort jag kom iväg till Uppsala nästa gång. Denna gången blev det lite mer hållbara varianter. Älskar Bismarck. 

Det blir vääldigt mycket mjuka och sköna kläder nowadays…