Fyra nyanser av gult!
Veckan fortsätter och den består av sova, jobb, sova, sova, umgås med barnen, sova. Och sova.
Jag och bästisen @ work.
Tänk att jag och Johan knappt är längre ifrån varandra än mellan mig och stolen over there. Någonsin.
För första gången på sju år så har faktiskt jag och Johan varit lite, lite, pyttelite irriterade på varandra några gånger det senaste halvåret but please, give us a break… livet testar oss mer dagligen än vad många blir testade på ett helt liv tillsammans (jag säger inte att vi har det jobbigare än alla andra men jag säger att många har det väldigt mycket enklare än oss). Min endometrios och allt vad den innebär i form av att jag näst intill aldrig mår bra borde vara väldigt påfrestande för förhållandet med allt vad den innebär - och utöver den så har vi gjort tre totalruster av hus, ivf för att få fram våra två prinsessor (+ ett missfall som resulterade i en akut-op), småbarnsår, barn med endast 1,5 år emellan varandra i ålder, Belle som skrek från 07 på morgonen till 23 på kvällen i tre härliga månader, eget företag där vi jobbar tillsammans dagligen, vääldigt mycket mediciner för min del
med biverkningar som ingen borde överleva -
och nu senast cancer. Det mesta för en nog närmare varandra men de senaste månaderna så har både jag och Johan varit så slutkörda/"utbrända" att vi knappt orkat finnas ens för sig själv och därefter kommer två småbarn före varandra
men vi sitter fortfarande på varandra i soffan när vi kollar på film så vi är nog tametusan unbreakable haha. Har vi klarat allt detta tillsammans och fortfarande är kära till tårna så borde vi väl hålla tills döden skiljer oss åt? Snälla
låt det vara så <3 Jag vill verkligen bli gammal och grå med my man och jag vill för allt i världen att Lily och Belle ska slippa skilda föräldrar. Hur kom jag ens in på detta liksom? Parenteserna moder hej, haha!
Tillbaka till nutid —>
Jag kände mig ganska _TUF idag.
Det knackade på ett blombud i eftermiddags och det var från finaste Mami <3 Jag hade en vääldigt tuff natt inatt och nu när jag är mamma själv så förstår jag hur det känns att veta det.
Ikväll var det dags för håll-igång-i-skogen igen! Barnen tävlar och springer 1 km. Jag orkade hålla Lilys tempo i 75m…
…. men det var en fin kväll så jag njöt trots att det känns så otroligt förnedrande att inte ens orka jogga 1 km med barnen.
Kvällsfika!
Hur länge håller det tro??
En sådär lite lagom stirrig smurf till sovsällskap inatt.
