evisvardag.se

Igår kände jag i hela min kropp att Lily behövde en paus ifrån exakt allt och istället få lite extra uppmärksamhet och kärlek - jag ville ha fullt fokus på bara henne <3 Därför bestämde jag mig för att hon skulle få vara hemma från förskolan med mig och att jag tog lite lobbledigt. 

När jag berättade för Lily och Belle på väg till förskolan att Lily skulle få vara hemma med mig och att Belle skulle få gå på förskolan utan storesyster så lyste faktiskt båda tjejerna upp fast av olika anledningar. Den lilla blev så mallig att hon skulle få vara alldeles själv med alla kompisarna på förskolan och den stora lyste upp med lite ny energi av att…   få en liten paus med mig tror jag.   

Johan skulle in till Uppsala på möten så jag och Lily följde med honom till Uppis och så hoppade vi av på Gränby och så hade vi en mysig dag tillsammans bara hon och jag. 

Jag har så fruktansvärt svårt att släppa finaste lilla Ebba som jag träffade på strålningen för någon månad sedan. Denna underbara lilla stjärna är alltså död nu och hennes familj ska leva ett helt liv utan henne. Jag kan inte ens föreställa mig hur man hittar gnistan till att fortsätta leva ett sånt liv; ett liv utan den stora meningen med livet. 

Det gör ont i hela mig när jag märker att Lily har blivit ärrad på olika sätt av våran cancer-resa (inget allvarligt alls utan bara lite extra känslig osv.) men vi har ju trots allt varandra kvar och jämför man vår story med Ebbas familj så är det sån smärta som slår emot mig att jag inte ens kan ta in det. Min absolut värsta skräck är deras verklighet.

Jag är så tacksam för att allt gick bra för mig, att jag får fortsätta leva, att tjejerna får ha sin mamma kvar och att Johan inte blev ensamstående med två barn, jag är glad för att the fantastic four inte blev en syskonklan på endast tre stycken osv. 

Jag är så himla ledsen för att Ebbas lillebror ska få växa upp utan sin stora idol, jag är så ledsen för att Ebbas mamma och pappa ska få leva resten av sina liv med vetskapen om hur det är att förlora ett barn. 

Jag har haft det så tufft med Ebbas död och jag har inte riktigt vetat varför just det tog så otroligt hårt på mig (förutom det självklara att det är ett oskyldigt barn som dött). Allt kom liksom så nära trots att jag bara träffat henne några få gånger. Men jag tror att jag vet varför nu. Man lever sitt liv i tryggt förvar och tänker att saker och ting inte kommer hända en själv, men så fick jag cancer "som bara andra drabbas av, inte en själv såklart". Och när man tvingades inse att saker och ting faktiskt drabbar en själv också så blev det som att det nästan fick allt att slå över åt andra hållet istället och man tänker istället tankar som "om jag kunde få cancer så kan ju ens barn ocksp drabbas av otäcka saker för andras barn drabbas ju, det är krig i andra länder men Sverige skulle ju aldrig drabbas - fast varför kan inte Sverige bli utsatt för krig när andra länder kan det… osv osv osv. Fattar ni grejen? Hela livet switshade och nu är det som att det nästan är självklart att man kan drabbas av massa hemska och dåliga saker. 

Jag vet inte varför jag kom in på det här nu mitt i inlägget om våran dag men jag tror att jag ville förklara att jag (nu när jag till viss del har det tankesättet enligt ovan) är mer tacksam än någonsin över allt det fina i livet. Som denna stora lilla tjej <3 Jag är så tacksam för life.