Att prata genom bild!

Det är en otrolig lättnad att Lilys teckningar har gått från detta… 

(null)

…. till detta igen! <3 

(null)     

Det absolut tyngsta med att få mitt cancerbesked var vetskapen om att våra barn skulle behöva gå igenom allt vad det innebär med att leva nära någon som får cancer. En liten del av Lily och Belles barndom och uppväxt blev något som man inte önskar att några barn över huvud taget skulle behöva gå igenom, någonsin, men så blev det just våra barn som tvingades till det. Belle har ju skyddats lite tack vare att hon var så pass liten när diagnosen kom men Lily var ju i den åldern då man förstår, men ändå inte förstår… Hon förstod allvaret och hon var väldigt, väldigt orolig och ville vara nära mig jämt - men vi förstår nog inte ens hur mycket det har tyngt henne förrän nu när vi är ute på andra sidan och allt har lagt sig lite. 
Lily har blommat ut så mycket de senaste veckorna och hennes lycka just nu är det finaste jag någonsin har sett. Trots att jag mår som jag gör just nu så gör hon mig till den lyckligaste människan på den här planeten och jag blir lycklig och varm ända ner i tårna när jag tittar på henne. Hon skrattar - gapskrattar, busar, hittar på hyss, hon är sprallig, kommer med idéer, är så varm och kärleksfull, leker som om det inte fanns någon morgondag, hon är "orädd" igen precis som hon var när hon var yngre och hon lever ett så problemfritt liv som en femåring alltid borde få göra. 

Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Så dåligt som jag mått de senaste månaderna (det är dock något bättre nu, veckorna i USA och månaden efter att vi kommit hem var klart värst) har jag aldrig någonsin mått i hela mitt liv. Och då har jag som vi vet provat på en del när det gäller dåligt mående men endometrios, cancer, cellgifter, operationer, tonvis med inläggningar, smärtspyor och smärtsvimningar, migrän, gallstensanfall, förlossningar, strålning - ingenting kan möta sig i jämförelse med hur vidrigt jag har mått senaste tiden (av vad vi hoppas att bara är hjärnhinneinflammation)…. 
Men det är någonstans fascinerande hur man gör precis allt - precis allt - för sina barn. Och hur man dagligen lyckas skrapa fram den lilla gnutta av kämparglöd, energi, livshopp, kärlek och ork för att ta sig igenom livet ännu en timme, ännu en dag - för dom <3 
Smärtskovet jag är i just nu i endometriosen är inte nådigt och jag drömmer just nu om en EDA där jag bara får släppa smärtan och vila lite.. Men så tänker jag att om jag stått ut med det brutala måendet jag haft i tre månader, varför skulle jag "ge upp" nu? Det känns som att kämpandet i alla dessa månader har varit förgäves om jag blir besegrad nu och åker in?!?

Att säga till barnen (framförallt Lily) att jag måste läggas in på sjukhuset kommer riva upp allt igen känns det som.. Och hur skulle jag kunna ta henne ifrån denna problemfria, lyckliga, busiga värld som pågår just nu tillbaka till vart hon har varit det senaste året..? 

Men så tänker jag att barn är barn och dom klarar allt. Det finns barn som är med om betydligt värre saker (hjärtat går sönder av bara tanken, jag klarar inte ens av att tänka på det för det är så hjärtskärande) och då inser jag att det kommer komma tillfällen då jag kommer behöva vara på sjukhuset igen.

Ni ser mitt dilemma just nu.