evisvardag.se

Och då mina damer och herrar så vill jag påminna om att "må dåligt" och att "vara sjuk" är lite av min specialitet - så även att ta mig igenom allt, att alltid kriga på, att alltid fortsätta framåt no matter what - även om jag ska vara ärlig och erkänna att det ständiga kämpandet börjar bli minst sagt tröttsamt. Kämpandet för att ha något så "självklart" som hälsan (som jag aldrig kommer ta för given pga att jag varit på andra sidan så stor del av mitt liv). Men snälla, lite flyt i livet, är det för mycket begärt? 

Såå, jag har haft så fruktansvärt ont i magen och det ena har lett till det andra som har lett till det tredje och för 1,5 vecka sedan så började jag få så fruktansvärt ont i kroppen. Smärtan började i min nacke och strålade ut i ryggen och upp till huvudet. Vi hade ju resan till min syrra i LA inbokad och den närmade sig med stressande steg. Vi började inse att vi skulle behöva ställa in resan.. jag hade inte packat en grej utan kunde bara ligga ner där hemma i väntan på bättre tider. 

… Men så tittar man ner på sina två favoritliv som man skapat och inser att de så gärna vill åka. Vi har pratat om resan dagligen och verkligen hypeat upp den, räknat ner och kryssat dagar hemma -  och våran första resa över jul till LA förra året blev ju fråntagen dom pga att jag fick cancer. Innan våran andra bokade/första genomförda resa hit över påsk så låg jag inlagd i över en vecka med EDA och skrev ut mig själv dagen innan vi skulle åka - för att vi skulle kunna åka. 

Jag insåg att "bara jag överlever resan dit" så kan jag vila upp mig sen. Såå, Johan slängde ner allt i väskorna, allt var kaos, jag var mer död än levande, kräktes, jag kunde knappt röra mig pga smärtan i nacken och huvudet - men vi var på väg. 

Vi kom fram hit i söndags em (nu är det fredag morgon) och det har varit de värsta dagarna i hela mitt liv. Det är en märklig situation att vara på en plats som man bara kan drömma om men inte ens kunna ta sig upp ur sängen, 

Jag har inte kunnat äta utan kräkts varenda gång jag ätit något, jag har sovit max 2h per dygn för att smärtan varit så brutal i huvudet och nacken, frossa, svettningar, ljuset har dödat mig och jag har varit instängd i vårt rum typ sedan vi kom hit. Med en så växande panik så jag aldrig har känt något liknande - för att jag inte stod ut en sekund till. På en av de vackraste platserna på jorden. 

Josefin har fixat och gjort så himla fint och mysigt hela tiden, barnen har badat sig skrynkliga och levt life och vi har försökt att göra det bästa av det, men det har varit Så. Jäkla. Tufft. 

Jag bestämde mig tillslut för att boka en ny hemresa och åka hem tidigare så igår morse när Josefin kom ner så var bollen i rullning så att säga; vi hade bestämt oss för att åka hem igen. Jag kände att jag behövde hem till sjukvården, för vad tusan kunde det vara?? Eftersom det var värre än allt annat jag upplevt so far så borde det ju nästan vara något värre än vad jag upplevt so far.. och jag stod inte ut en sekund till. 

Men så vips är han här. Dr Foxman. Han kommer hit på några timmar bara. Ytterligare några timmar senare så har jag fyra olika sorters mediciner hemkörda som står uppradade framför mig och de "kommer få mig att må bättre på max ett par dagar". 

Men det tar inte några dagar.. Det tar timmar tills jag känner att det är någonting som händer i kroppen. Det är som att trycka på en knapp och allt börjar sakta, sakta att lätta. Och man kan ju inte annat än älska USA. Snälla, snälla låt det fortsätta åt rätt håll så jag slipper detta resten av tiden.

NU börjar resan på riktigt <3