Fruktansvärda verklighet!
Åh vad jag älskar mina människor, min familj. Och åh vad jag är tacksam för vår trygghet, vårt hem.
Jag följer kriget slaviskt varenda ledig sekund och jag lider så fruktansvärt med alla människor som tvingas fly - men också med alla människor som tvingas stanna kvar. Jag kan inte ens föreställa mig känslan av att tvingas packa en liten väska med
det viktigaste (från ett helt hem??!), säga hejdå till sitt hem (med vetskapen att man kanske aldrig någonsin kommer se det igen) och sen försöka ta med sig barn, hund och väskor till en tryggare plats. Och så vid gränsen
tvingas man säga hejdå till papporna, bröder, svärförälder.. Så fruktansvärt. Det gör så himla ont i mig. Allt med detta krig gör så fruktansvärt ont.
Vi är lyckligt lottade. Vi måste vara tacksamma för att vi är så lyckligt lottade.
