Hjärtekrossare
Jag fortsätter att bara träffa en massa underbar vårdpersonal. Inte en endaste grinig, otrevlig, stressad, dryg, oförstående vårdpersonal så långt ögat kan nå i hela 100/101 huset på Akademiska. Win!
Ända sedan jag fick min cancerdiagnos så har jag har träffat/sett säkert 1000 cancerpatienter. Alla väntrum, strålningen, alla röntgen man gjort eller som när man får behandlingar; då delar man oftast rum med 4 andra och
korridorerna är låånga med såna rum på behandlingsavdelningen - så man ser med andra ord massa, massa cancerpatienter. Jag har "glatt" förklarat för alla mina närmsta att jag är det yngsta av alla patienter jag sett. Jag har träffat en
som är i mammas ålder (ca 55 år) men sen är resten i pensionsåldern eller långt över. Man vill ju inte att någon ska få cancer såklart för det är ju sorgligt vem som än får cancer, men om folk nu ändå måste få cancer så tycker jag att
det är bra att unga som har hela livet framför sig slipper få det.
Men så kom hon som inte fick komma till strålningen en dag. Det rullade in en flicka i rullstol som var några år äldre än Lily. Så fort jag såg henne så kände jag hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Och ända sedan jag träffade henne och familjen så
har jag inte kunnat tänka på något annat. Livet är så fruktansvärt orättvist.
Hon var som vilken pigg 7 åring som helst men så i påskas hade hon börjat få ont i huvudet. En röntgen senare visade det värsta som den hade kunnat visa; en obotlig hjärntumör. Den familjen lever just nu den värsta mardrömmen man kan tänka sig och
de har fått det värsta beskedet en förälder kan få. De vet att hon inte kommer klara sig och hon strålas bara för att få lite mer tid, men hon har inte mycket tid kvar. Hur hittar man styrkan till att försöka ge sin dotter hopp om att fortsätta
kämpa när man samtidigt vet att all kamp ändå är förgäves. Hur hittar man styrkan att vara stark för sin dotter när man samtidigt gått i tusen bitar själv? Att finnas där för henne dagligen och inte tappa hoppet samtidigt som man fått veta att hoppet
inte kommer rädda henne. Såå så orättvist.
Jag tänker på dig så mycket finaste, älskade flicka. Vilken kämpe!