Orättvisa liv!
Nu tar jag helg efter en effektiv dag på jobbet!
Till något annat… Jag berättade ju för er om den där lilla flickan som jag träffade på strålningen min sista vecka och hennes första. Ebba. Fina fina Ebba. Hon och hennes öde håller på att äta upp hela mig - och då har jag bara träffat henne
några enstaka gånger. Jag kan inte ens föreställa mig vad familjen går igenom just nu.. Hur överlever man ens?
De har nu fått svar på analysen av biopsin på hjärntumören och det är inga cellgifter som fungerar på tumören och det var egentligen det som de hade kvar att hoppas på. Allt de kan göra just nu är att göra klart strålningen, hoppas att
den ger någon slags effekt och utöver det… skapa fina minnen tillsammans den tiden hon har kvar. Mitt hjärta går bokstavligt talat sönder. Kan inte ett underverk ske, snälla.
Att läsa mammans texter på instagram får också hjärtat att gå sönder varje gång.
Jag kan ju som sagt inte ens föreställa mig vad de går igenom men däremot har jag själv upplevt hur livet kan förändras från en dag till en annan. Det är, och kommer alltid att vara, ett liv före och ett liv efter cancern. För mig gick
det bra men livet är inte detsamma ändå. Livet har fått mer färg, men det har också fått betydligt mer svärta och mörker. Man vill leva mer fullt ut och är så tacksam för livet men samtidigt gör det att frustrationen över att
inte kunna leva på riktigt och fullt ut (pga endometriosen) är större än någonsin - och det i sin tur ger en skam över att man inte är tacksam för att man åtminstone får leva "halvt" medan vissa inte överlever alls.
Hur kan världen vara så himla brutal? En oskyldig flicka på 8 år som har hela livet framför sig får en hjärntumör som man fram tills nu har klarat av att leva med i max ett år. Att som förälder hålla hennes hopp uppe men samtidigt
veta att hon inte kommer klara sig måste vara så fruktansvärt svårt. Och att se henne bli sämre och sämre av behandlingen, att veta att hon har levt sitt sista "bra" jag utan att ha vetat om det då, att gråta sig blodig om nätterna för
att orka hålla ihop på dagarna, att räkna ner dagarna tills man förlorar henne för alltid för att resten av livet leva utan det enda som man faktiskt inte klarar av att leva utan… Livet ger människor mer prövningar och motgångar än vad som borde
vara möjligt att överleva. Livet kan vara helt fantastiskt men det kan också vara brutalt.
Skänk Ebba och hennes familj en tanke, pussa lite extra på dina nära och kära ikväll när ni kommer hem från jobbet och njut av idag för ingen av oss vet någonting om imorgon.