Dom senaste dagarna…
De finaste armbanden jag någonsin fått <3
Älskar att man numera kan sitta ute och äta lunch igen.
Tjejerna skålade i hemmagjord hallonsaft från min faster Evert (hon heter egentligen Evy-Anne men vi har alltid kallat henne Evert, kommer inte ens ihåg varför längre haha).
Hugos traditionsenliga dopp halvvägs på kvällspromenaden.
Naturen är allt bra vacker.
Jag har äntligen kommit ikapp på jobbet efter den hektiska strålningsmånaden… Och innan det semester i två veckor i LA… och innan det operation… och innan det 5 månaders cellgiftsbehandling… och innan det tre veckors kaos av besked, läkarbesök,
undersökningar, röntgen av alla möjliga olika slag, Piccline-insättning, you name it.
Ska jag vara ärlig så har väl högen med jobb börjat hopa sig redan i höstas men nu är näst intill allt där det borde vara. Det är flera stycken som erbjudit sig att hoppa in för mig på jobbet och det hade gått att lösa på annat sätt men jag valde att
fortsätta jobba trots allt - mest för min egen skull faktiskt. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att det var en lättnad och att det är såå skönt att inte ha en hel hög med jobb som ständigt växer och ligger över en längre.
En vän frågade om jag kunde följa med på hennes hoppträning och ta hand om hennes barn under tiden och självklart gjorde jag det. Jag fick med mig Lily också <3
När vi kom hem igen drog jag och Hugo ut på promenad.
Det var verkligen en helt underbar kväll.
Men halvvägs hände någonting med min kropp. Det kändes seriöst precis som att den skulle lägga av. Svartnar för ögonen gör det för mig lite hela tiden, benen börjar skaka och tinnitusen börjar ringa i öronen à la svimning - men
det lugnar sig alltid efter någon minut. Men inte ikväll. Jag satt på en bänk i tjugo minuter för att vänta på att det skulle lugna sig, men icke. Jag tänkte att det kunde vara blodsockerfall och stannade till vid affären men den hade
såklart stängt. Men så såg jag att pizzerian räknade kassan och höll på att stänga så jag frågade om jag inte kunde få köpa en dricka. De släppte in mig och jag fick både dricka och pizzasallad som jag tryckte i mig samtidigt som
jag gick hemåt på stappliga ben.
När jag kom hem däckade jag i soffan. Så märkligt hur kroppen reagerar ibland. Jag hoppas på lite bättre mående kroppsligt imorgon. Och så ska jag försöka att vara lite snällare mot kroppen imorgon utifall att jag pressat mig för hårt på senaste. Ständigt
denna avvägning, alltid lika svår. När ska man vila och när ska man pusha sig? Hela min kropp skriker ju att den inte orkar mer och det har den gjort de senaste 5-6 åren. Såå, när ska man punchs sig och när ska man vara lugn? När ska
man göra vad? Vad är rätt och vad är fel? Hur prioriterar man på bästa sätt?