Cancer-looken!

Att åka till jobbet i pyjamas för att hämta pizzarester till lunch är inte ens konstigt längre.. Vart ska detta sluta haha. Jag börjar sakta men säkert kliva på det sanna "cancer-modet" som man alltid ser i alla filmer; så mycket konstigt som möjligt på så omatchande sätt som möjligt samtidigt. Men det är inte förrän nu som jag förstår att det faktiskt är på riktigt och inte bara för syns skull i filmer… Att jobba sig genom cement upp för trappen för att hämta en tröja på övervåningen, nja, man tar det som ligger närmast. Och det skönaste av allt? Man bryr sig inte ens! 

(null)

Jag har aldrig tagit livet på så stort allvar som jag gjort sedan jag fick cancerbeskedet men samtidigt så har saker och ting aldrig känts så oviktiga som nu. Man blir helt klart mer grounded (det finns säkert inte ens ett ord som heter så med den innebörden jag menar men ni kanske förstår ändå vad jag vill få fram haha) och man slösar inte tid på oviktiga saker. Man är här och nu. Men samtidigt så leker man bort det mesta. Jakten på pengar, populäritet, karriär, likes, följare, det senaste eller vad det nu än må vara: I could abso-fucking-lutley not care less. Jag har massor med drömmar kvar såklart men hela det här "för syns skull"-spelet som hela världen håller på med idag känns så himla… jag vet inte. Gammalt. Dammigt. Unket. Det känns som att jag/vi är de enda som vaknat upp ur bubblan som världen är i och vi ser hur alla andra är kvar i det där fakelivet medans vi har tagit oss till det verkliga livet där livet är på riktigt. Här och nu. Och tro det eller ej - den lärdomen hade jag inte velat vara utan!