Treatment och tacksamhet!
Jag hamnade i ett rum med tre andra och den ena bredvid mig spydde så mycket. Jag tyckte så himla synd om honom!! Och då slog det mig igen hur tacksam jag är över att jag har fått mått så (förhållandevis) bra som jag mått under hela denna behandlingen.
Vi har ju kunnat levt på livet (inte riktigt men näästan) som vanligt och det är jag såå tacksam för. Stundtals har även jag kämpat ganska mycket såklart och man ska aldrig börja jämföra för då får man aldrig må dåligt - det finns ju
alltid människor som har det värre än du, men jag hade faktiskt ställt in mig på 5 månaders misär och så illa har det inte varit.
Nu har jag giftet i kroppen och vi är på väg hem till Östhammar igen. Jag ska fortsätta få behandling var 3:e vecka på onkologen ända tills okt så jag kommer fortsatta att hänga där som vanligt i ytterligare 7-8 mån ish, men då kommer det
(förhoppningsvis) inte vara cellgifter utan bara… jag vet inte riktigt vad om jag ska vara ärlig, jag har glömt. Men det är något som ska motverka att cancern börjar spridas igen. Onkologen är min livs bästa avdelning hittills (visserligen på
delad förstaplats med förlossningen och BB) så är det någonstans som man ska hänga i ett år till och från så är det väl där.
Hoppas att ni får en fin torsdagskväll! Kram