evisvardag.se

Idag är det dags för (den förhoppningsvis) sista cellgiftsbehandlingen! Och dessutom så ryker min piccline idag. Så skönt! Jag känner mig faktiskt ganska pigg idag så jag är redo för ännu en omgång. 

Det här med cellgifter var 3:e vecka kan ju verkligen få en att testa på alla livets steg av måenden under en treveckors period. Man blir apdålig dagen/dagarna efter behandlingen och är dålig i ca en vecka (+/- 2 dagar ish). Man känner ju inte för att göra någnting, man glömmer alla drömmar man har (eller någonsin har haft) och man är istället bara precis just där och då utan tankar, bara allmänt dåligt mående och en timme för timme kind-of-lifestyle. Sen mår man lite bättre igen och efter en vecka så är alla drömmar tillbaka med full kraft, man har lite mer energi igen och man vill göra allt som man missat under den senaste veckan/veckorna som varit. Sen börjar man sakta smyga sig mot nästa behandling och kramar ur det sista av livet innan det är dags att gå i ide igen i drygt en vecka. 

Men trots att jag vet allt detta i mitt huvud av egen erfarenhet så känner jag mig just idag väldigt stark och inga cellgifter i världen kan få mig att må dåligt imorgon… but we’ll see haha. 

     

Jag är mer vätskefylld än en himla vattensäng och jag brukar säga att det är värdsliga saker men det känns faktiskt lite jobbigt att inte få se ut som mig, som jag brukar se ut. Men det kommer ju tillbaka! Vips så är jag mig själv igen och allt är glömt och förlåtet och man har återgått till att ha små problem igen som gnager. Jag hoppas dock att vi kommer kunna lagra denna YOLO-känsla, som vi har fått tack vare cancern, och leva så hela livet ut. Att ha som mål att leva fullt ut varje dag, göra det man vill och brinner för, prioritera livet framför ett ekorrhjul som man bara följer med i och istället för att bara följa med fylla livet med liv varje dag - det är målet. Dock är det just vardag som jag inte skulle välja bort för något i världen om jag fick veta att jag hade ett år kvar att leva. Vi skulle absolut resa massor också men att prioritera tid tillsammans till 110% och leva life hade helt klart varit vad vi skulle fyllt tiden med. Och där är vardagen underskattad. Vardag är ju trots allt en stor del av livet och kanske egentligen den finaste delen av dom alla! My man, våra underbara tjejer och Hugo är allt jag behöver <3 Och våra stora familjer såklart. 

Family. Is. Everything. 

Vilken ivägsvävning hörni... Tillbaka till nu: dags för dos 6:6 här på bästa onkologen på Akademiska i Uppsala. Tänk att det är nästan 5 mån sedan jag fick dos nr ett?!!  Jag laddar inte det här med vilken dos i raden det är så värst mycket  för det kan ju mycket väl bli fler efter op och strålning -  men for now så är det den sista. Jag är ju ett levande bevis på att allt inte riktigt blir som man tänkt sig, och man tar lätt ut negativa saker i förskott efter år och åter år av besvikelser, men man ska nog bli bättre på att hellre fira för mycket än för lite. Det behöver jag lära mig på nytt. Såå: dos 6 av 6!! Wohoo!!  (I guess haha)