evisvardag.se

Det är lite svårt att fira det ena när det andra fortsatt finns kvar i allra högsta grad. Vi är glada för att cancern är besegrad men jag är ledsen över att endometriosen är kvar och smärtskovets smärtskov fortsatt håller i sig. Men vi fortsätter att kämpa vidare som vi alltid gör. 

Jag har ju haft enorma problem med endometriosen och buksmärtor sedan jag var 16 år gammal. Jag fick ofta höra att "vänta du tills du har fött barn, inte förrän då har du upplevt riktig smärta." Och så kommer förlossning nr 1. Den tog typ 36 h av värkar och jag krystade i 1,5h för att få ut den 55 cm och 4550g stora klumpen som avslutades med klipp. Förlossningen gjorde ont såklart men det var inte värre än endometriossmärtor. Förlossning nr 2 bestämde jag mig därför att föda utan smärtlindring (lustgas dock) och ut kom ännu en bjässe på 54cm och 4710g men inte heller det var värre än endometriossmärtan. 

"Jag förstår att du har det tufft med endometriosen men du ska iaf vara glad att du inte har en livshotande sjukdom som cancer!" Well nu har jag gnuggat av även denna sjukdom. Det gick visserligen "förhållabdevis enkelt" för mig och behandlingen tog bra och cancern försvann men jag har ändå genomgått ett halvår av cellgifter samt efterföljande operation. Och nej, inte ens cancer och cellgifter var värre än endometrios. Det största helvetet on earth är fortfarande en del av min/vår vardag. Jag blir ju alltid väldigt nedbruten efter ett långt smärtskov men jag vet också att det alltid ger med sig, förr eller senare. Det gäller bara att inte glömma bort det när smärtan är som värst. 

"The way I see it, if you want the rainbow you gotta put up with the rain."