evisvardag.se

Jag fick Edan igår eftermiddag och sen blev jag kvar på op/uppvak i 4h för att se så att den fungerade som den ska. Vilken dröm det är att få vara smärtfri. Jag är ju helt bedövad från naveln och nedåt; på vänster sida är det hela vägen ner till knät och på höger sida slutar det där låren börjar. 

Allt kommer ju alltid så himla otimat men det är väl the story of life antar jag. Vi ska ju nämligen till LA över påsk och vi åker tidigt på onsdag. Tjejerna har ju sett fram emot detta ända sedan förra året när det var bestämt att vi skulle åka dit över jul hela min stora familj. Min lilla familj blev ju tvungen att stanna hemma pga cancern men nu blev det en lucka mellan op och strålningen så då bokade sis biljetter till oss (jag har självklart fått ok av läkarna på onkologen att åka). 

Det är i princip nu eller i höst som vi kan åka och jag kan bara inte göra tjejerna besvikna ännu en gång så vi åker no matter what. Jag och Johan vill ju också extremt gärna åka såklart men det hade ju varit lättare för oss att vänta till i höst för vi förstår ju tid på ett annat sätt men för tjejerna blir det ju orimligt länge att vänta och ännu en stor besvikelse. Lily och Belle har varit så himla grymma under detta halvår så är det något de förtjänar nu så är det att komma långt långt bort som tusan ifrån sjukhus och sjukdomar och allt vad det är. Det är vad de ska få nu och inte ännu en avbokning och ännu en besvikelse. 

Det ska bli så himla härligt att komma hemifrån och bara leva lite. Och det blev ju ändå bra nu att jag fick denna smärtvila/nollställning innan vi åker så kanske, kanske jag förhoppningsvis kan få må lite bättre medans vi är där. 

Blödningen från cystorna verkar vara på väg att lugna sig så tack och lov blir det ingen op utan kroppen ser ut att klara av att ta hand om det själv.