Mån-ons!

Veckan började bra här hemma med jobb och rutiner. Eller ja... barnen var hos Eva och Christer i två dagar (vi väntade in de 48 symptomfria timmarna) så att jag och Johan skulle få jobba undan lite. Men så i tisdags vid lunch så ringde svärmor och sa att det hade tagit om på tjejerna.... igen. Vi har varit hemma från förskolan i en månad nu (inkl. fjällentrippen torsd-sön för några veckor sedan) och vi börjar bli så himla less på VAB nu - men framförallt tycker vi såklart synd om tjejerna som det tar om för hela tiden. 

(null)

Det var två snoriga och hängiga barn som jag hämtade hem efter jobbet igår eftermiddag. Men som vi hade saknat dom! Två nätter hade de sovit borta, då hinner man ju verkligen sakna dom, men huset är aldrig så tomt som när inte HUGO är hemma <3 Helt sjukt vad konstigt det är när han är borta. Han har också varit på retreat hos svärisarna. Han älskar att vara där nästan lika mycket som Edward älskade att vara där. Så fint att Eddi fick begravas där ute där han trivdes som allra bäst! <3 

(null)     

Den här dagen har sett ut som våra VAB-dagar gör nu för tiden. Vi försöker vara ute så mycket det går när det är fint väder men dagar som dessa när regnet häller ner från morgon till kväll så blir det mer innehäng. 

(null)

(null)

Lily är helt kär i grävmaskinen och satt där ute hur länge som helst idag och "körde" i spöregnet. 

Stackars unge btw. Jag har visst köpt alldeles för stora regnkläder till ungstackarn haha. Allt för att de ska hinna användas länge. Jaja, hon har något att växa i iaf! 

(null)

När man klättrar på väggarna av tristess och ber om att vi allihopa skulle få följa med Johan när han skulle åka och lämna en släpvagn 5 min bort... bara för att "göra" något. Det var dagens utflykt haha! 

(null)

(null)

(null)

Men det har verkligen varit en konstig och mycket annorlunda vecka. I måndags morse fick vi det sorgligaste beskedet som man kan få. En av de finaste, tokigaste, mest spontana, gladaste, spralligaste, roligaste, generösaste, och den mest genomgoda krambjörnen som alltid är med överallt finns inte längre. Bara sådär liksom. Från en sekund till en annan. Den mest levnadsglada människan som jag känner ska inte få leva längre. Det känns mer och mer overkligt ju längre tiden går, att han liksom inte ska vara med överallt nu? Livet är så fruktansvärt orättvist och jag tänker på den absolut närmsta familjen hela tiden. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen som ni går igenom just nu. Människor som lever mycket lämnar större tomrum efter sig och tomrummet efter dig kommer för alltid att vara enormt. Vila i frid fina du. Du kommer vara saknad av många <3