Evis goes EVIS again.
Vi fortsätter vårt liv här hemma. Jag kämpar ganska mycket just nu med mediciner, biverkningar, mående, smärta, hopp om livet och allt möjligt men jag är helt övertygad om att det finns något bättre framför mig så jag försöker tänka att
det bara är för ett tag. Det måste finnas något bättre för jag är så otroligt less på att inte må bra. Mer less än någonsin skulle jag säga. Min läkare sa att det kan ta flera år innan kroppen inser att något som skadat kroppen så länge
och orsakat så mycket smärta är borta (livmodern) och det låter ju ändå positivt på något sätt. Tid. Jag behöver ge det tid. Jag behöver låta det få ta tid.
Något positivt är iaf att jag äntligen har börjat smyga in lite jobb igen efter flera års sjukskrivning/föräldraledighet. DET mina vänner är ett steg i rätt riktning. Som jag har saknat att gå till jobbet, vara behövd, vara jag och inte bara mamma eller sjuk, ha
en riktig vardag "som alla andra", träffa folk och att få komma hemifrån. Jag vet att jag behöver jobba för att må bra men fram tills nyss har det varit helt omöjligt. Nu har jag istället kommit till ett stadie där jobb är ett måste för
att jag ska stå ut. Jag vet inte om det är rätt eller hur det ens kommer gå men jag tror stenhårt på det. Det blir en stor omställning att jobba trots att jag fortfarande inte mår bra och trots att jag fortfarande tar ganska
mycket mediciner som gör mig ganska off. Man blir liksom tvungen att inse sina begränsningar men ändå försöka acceptera och göra det bästa av det. Acceptera. Hur svårt ska det vara liksom?
Att hämta hem våra älsklingar efter en dag ifrån varandra är så himla mysigt <3
Ikväll har vi ätit hämtmat i form av thaimat till middag, vi har lekt, kikat Bolibompa, nattat barn och nu kikar vi hockey. Väsby, play-out. Det ser inte så ljust ut för Väsby men på lördag tar vi nya tag.
Hoppas att ni haft en fin onsdag! Kram