evisvardag.se

Det är snart 1,5 år sedan jag genomgick min operation i London och jag tänker tillbaka på den med både lycka och besvikelse. Där och då visste jag ju inte hur mycket som faktiskt skulle bli bättre, men jag visste inte heller att ganska många av problemen skulle kvarstå som om ingen operation ens hade gjorts. Ibland fastnar jag vid del nummer två - allt som inte blev bra. Men oftast lyckas jag lägga fokuset på det förstnämnda - det som till stor del förändrade mitt liv till det bättre. 

Jag behöver dock oftare än någonsin påminna mig själv om att jag faktiskt har fått stryka ett streck över en hel del besvär som jag har haft genom åren för att inte tappa hoppet - för jäklar så snabbt hoppet sviker mig när smärtnivån stiger nu för tiden. Särskilt idag. Fy tusan vad ont jag har haft (har) idag. När man knappt kan stå upp normalt, är svälld som en ölkagge-gubbe på 75 år och har feber på nästan 39 grader bara pga smärtan så är det så lätt att se svart. Paniken flyttar in i hela kroppen och man försöker se livet framför sig men ser bara mediciner, smärta, sjukhus och allt skit som skiten för med sig. Jag vet ju att det inte riktigt är verkligheten men det känns så ibland. 

Tillbaka på avdelningen efter någon timme på uppvaket efter op. Förvånansvärt pigg.