... •
Annars då? Fy fasen i helvete vad ont jag har. I söndags började jag blöda igen (inte för att det knappt har slutat någon gång men nu forsade det verkligen...) och med det följer ju alltid jordens smärtpåslag. Smärtpåslag när smärtan redan är på en hög nivå redan innan är det absolut värsta. Jag kan knappt komma ihåg när jag hade så här ont senast men det var iaf innan operationen i London. Jag är för less för att ens orka bli besviken men herregud vad besviken jag är iaf. Hade detta varit innan jag fick barn så hade jag bergis legat inlagd för längesedan men är det någonting som de senaste 2,5 åren har lärt mig så är det att man alltid klarar lite mer än vad man tror.. När man tror att man kommer smälla in i en vägg av smärt-trötthet så behöver barnen fortfarande äta, nya blöjor, få kärlek, ha en närvarande mamma och hämtas/lämnas på förskolan. Endometrios i kombination med två småbarn är helt klart min livs största prövning som jag förmodligen någonsin kommer att uppleva. När man tror att man ska dö av smärta så kan det faktiskt bli ännu värre och det spelar ingen roll hur mycket endometriosen förstör för en - man har alltid två barn att ta hand om oavsett. När man kräks av smärta och egentligen inte ens klarar av att ta sig upp ur sängen på morgonen så orkar man ändå ta sig upp och göra i ordning två barn för dagen, ge dem frukost, ta den ena till förskolan och sen roa den andra all day för att sedan känna att man inte klarar mer och börjar räkna ner timmarna tills Johan kommer hem. Men så vissa dagar när man tror att man inte ens kommer klara dagen tills han kommer hem vid 16-17 så ringer han och säger att han blir sen hem från jobbet och vips så har man hämtat upp den stora på förskolan och gett barnen middag och lekt med dem tills det är dags att gå och sova - och obviously så klarade man några timmar till trots att man trodde att man på fullaste allvar skulle braka ihop redan vid kl 14.
Thank god för mediciner och thank god för att jag har lärt mig att till viss del styra den magiska "stänga av mänsklighets"-knappen på mig själv och kan koppla bort allt endometriosrelaterat för ett tag och istället bara överleva dagen (även om det alltid äter upp en i efterhand). Mitt mantra dessa dagar är: Tänk inte, bara gör! Ibland klarar jag till och med av att genomföra dagen med ett litet leende trots att smärtan är värsta tänkbara egentligen.
Det är sällan jag "hyllar" mig själv men ibland förtjänar man faktiskt en liten klapp på axeln och att man ändå ger sig själv lite cred för att man har gjort det bästa av situationen och att man gjort precis allt man kunnat (även om det ibland inte är tillräckligt ändå). Vi har fått mycket hjälp längs vägen de senaste åren, absolut, men jag och Johan har fasiken kämpat på till det yttersta på egen hand också. Det är en svår situation med eget företag i familjen i kombination med att jag är sjuk eftersom Johan behövs på jobbet för att det över huvudtaget ska fungera. Det är ändå rättså ofta som jag känner mig
ganska ensam i familjesituationen på hemmaplan eftersom företaget ibland måste komma "före allt annat" (eftersom det är vår största inkomstkälla) och jag har såklart fått dragit det tyngsta lasset här hemma under hela
den här tiden trots att läget är som det är - för vad har vi för val? Jag har "offrat" varenda liten cell av mig för att situationen ska gå ihop (och jag vet att Johan också har gjort detsamma) och det är ett väldigt svårt pussel
som vi har lagt de senaste åren. Men som jag är stolt över att vi fixat det och fortfarande är upp över öronen kära och lyckliga trots att vi har fått prövningar utöver det vanliga ända sedan vi träffades. Jag hade inte kunnat haft
en bättre partner in crime att kriga mig igenom vardagen tillsammans med.
Just nu känner jag dock bara för att bli nedsövd ett tag så att jag får vila lite från smärtan och samla lite nya krafter men samtidigt så är jag bara så himla tacksam ifrån djupet av mitt hjärta att jag har världens bästa family omkring mig som finns där i vått och torrt. Jag hade på fullaste allvar inte överlevt de senaste åren utan min family. Jag hade inte orkat. Älskade Johan, finaste ungar, bästa Mami och papi och syskon, underbara svärisar och alla övriga omkring oss som alltid finns där - NI ÄR ALLT FÖR MIG!
På något sätt känns det lite som att vi nått en hållplats som vi kämpat på till och som vi nu är framme vid. Belle börjar förskolan och jag kan få börja "ta hand om" mig själv lite igen, läka, samla på mig lite energi, hitta mig själv igen, fokusera på och lägga energi på att få endometriosen och mitt mående i balans (så gott det nu går utifrån vad man kan påverka) och så ska jag förhoppningsvis kunna börja jobba lite igen. Det låter kanske lite konstigt men det är som att en stor tyngd släpper nu när man vet att båda barnen kommer att ha det bra om dagarna utan att det fulla hundraprocentiga ansvaret hela tiden ligger på mig. Jag kommer förhoppningsvis att kunna vara en bättre mamma och jag kommer att hålla längre.
Om några veckor är det planering kring en ny operation och jag har bundit upp mitt hopp till den operationen nu. Jag måste orka till operationen. Resten tänker jag inte på nu. Ett mål i taget. Trots att jag mår sämre än på länge så har jag samtidigt lite mer hopp än på länge också på något konstigt sätt. Allt kommer ordna sig. Jag är helt övertygad. Jag vet inte hur men jag känner att det väntar bättre tider framöver. Snälla låt den känslan vara rätt.
Till alla er som är friska och mår bra: Ta två minuter här och nu och tänk igenom hur mycket du faktiskt tar för givet varenda dag. Att få vakna utan att känna smärta. Att ha energi till att lägga på vad du vill istället för att tvingas lägga all din energi du har på att kroppen jobbar med ständig smärta och inte kunna få bestämma över din energi alls. Att slippa känna dig som fånge i din egen kropp. Att kunna titta på dina barn på morgonen och fundera över vad ni vill hitta på idag istället för att försöka fundera ut vad du klarar av att göra idag. Att citat som "fånga dagen" och "lev din dag som om det vore din sista"
faktiskt kan ge dig någon form av välbefinnande och ge hopp istället för att få myrkryp i hela kroppen för att allt du vill är att ’här och nu’ ska försvinna för att smärtan gör dig galen. Eller bara att få lägga dig bredvid dina barn
på kvällen och känna att idag var en bra dag.
❤️❤️❤️