Mardrömmarnas nattning av drömmarnas barn!

Vad är oddsen på att man får världens värsta läggning ever... bara för att Johan behövde jobba senare ikväll och bara för att jag inte får bära. Vi har alltid varit extremt bortskämda när det gäller sömn och läggning av båda barnen. De sover näst intill alltid hela nätter (från ca 18-19 till 06) och läggningarna går oftast väldigt smärtfritt. Men ikväll skrek Belle hysteriskt i minst en kvart så det var bara att ta upp henne och vyssja henne tills hon lugnat sig (Johan bar upp Belle till hennes spjälsäng innan han drog så hon var ju liksom fast där i så det var bara att lägga op-restriktionerna åt sidan för en stund..) 
Eftersom våra barn alltid har somnat i sina sängar här hemma så spårar det ur helt de gånger vi försökt att lägga dem i våran säng så det alternativet fanns liksom inte ens med på världskartan (så sjukt att det funkar klockrent när de sover hos andra men för oss är det omöjligt). 
Jag blir väldigt sällan så arg så att jag höjer rösten till våra barn utan jag tror mer på att lugnt förklara och försöka få dem att förstå - alltid. Jag kan inte komma på en enda situation som jag tror på att bara bli arg och fräsa är det bättre alternativet.. och oftast har jag det tålamodet. Men idag tog my bad side över tillslut efter att jag burit runt en skrikande Belle i 10 min för mycket med fruktansvärda smärtor och samtidigt vägrade Lily att lägga sig i sin säng. Då kom det ett skarpt nu räcker det. 

Tillslut hamnade vi i Lilys säng alla tre och efter en liten stund så kom helt plötsligt Lilys lilla knubbiga hand och turades om att klappa både min och Belles kind tills Belle lugnat sig. Lily är fasiken den bästa människan jag någonsin träffat. 

När de båda hade somnat så var jag bara tvungen att ta kort på dem (efter en liten snabb överläggning kom jag tro det eller ej fram till att det var värt risken att de skulle vakna igen av blixten haha). Men jisses vad det var värt risken. Mitt hjärta gjorde fysiskt ont av att se dem ligga där hand i hand på fotot. Jag kan inte förstå hur vi kunde få ren och skär perfektion... twice. Aaahh!! <3

(null)

"Mamma. Jag var lite bråkig idag när jag skulle ta på mig kläderna på förskolan när vi skulle gå ut. Ibland blir det så." Det var det första Lily sa idag när hon kom hem från förskolan. 
Jag svarade med hennes ord att "Ja ibland blir det så älskling. Man kan inte vara duktig jämt. Imorgon kanske det blir lite bättre." 
Hon har haft det lite extra jobbigt sedan hon var sjuk för ett par veckor sedan. Jag vet inte riktigt vad det är men minsta lilla motgång är hennes värsta fiende och det är inte alls likt henne. Det kanske bara tar lite extra lång tid att återhämta sig den här gången efter att hon var sjuk, eller så är det en fas av något slag, eller så märker hon att det har varit lite mycket allmänt här hemma, eller kommande 3-års trots... eller så är hon bara precis som en 2,5 åring ska vara (eller människa allmänt för den delen oavsett ålder). Det går ju faktiskt lite upp och ner för oss alla. 

Nu ska jag fortsätta kolla hockey och känna mig dålig ett litet tag till för att jag blev arg på barnen trots att jag visste och kände att problemet egentligen låg hos mig själv (frustrationen över situationen jag hamnat i och att vara så himla låst i min egna kropp tog över big time...) 
Hoppas ni haft en fin onsdag allesammans! Kram

... och ännu en gång har jag slagit mitt egna rekord när det gäller att klämma in alldeles för många parenteser i ett inlägg. Jag orkar inte ens med mig själv haha. 




Bullmamman.se

Du är grym! Och de där två ljuvliga prinsessorna likaså! Älsklingar❤️