Grått och trist!

Idag har jag haft en ganska tuff dag... Jag har mått bättre och bättre den senaste tiden men så igår smällde smärtan (och blödningar) till med full kraft och golvade mig både fysiskt och psykiskt. Eller nej, golvade var verkligen att ta i för jag har mått såå mycket värre än vad jag gör idag, men jag har framförallt svårt att hantera allt psykiskt just nu. Smärtan är ju liksom inget nytt men att hitta orken och lusten till att kämpa dag ut och dag in är lite svårare nu än tidigare trots att jag mår bättre än på länge.. Men jisses vad jag får kämpa varje morgon när jag vaknar för att inte bli kvar där under täcket och bara ställa in livet på obestämd tid. Särskilt dagar som dessa då det känns som att man återigen är tillbaka på ruta ett och inte har någon aning om hur länge det kommer att hålla i sig den här gången. Jag hittar ingen överbliven energi någonstans att ta till. 

Jag känner mig liksom allmänt "ljusare" på något sätt men samtidigt så ligger jag väldigt nära breakeven-gränsen och minsta lilla tar ner mig på noll igen. Det känns på något sätt som att allt som har med endometriosen att göra; allt jag har gått igenom de senaste 15 åren, all smärta, all sorg, alla misslyckanden, all kamp och alla besvikelser har liksom kommit upp lite till ytan nu och behöver bearbetas. Locket har legat på under alla dessa år för att ens klara av att gå igenom allt och av någon anledning börjar det koka över nu och jag vet inte hur jag ska klara av att hantera allt detta som rinner över. 

Jag tar sprutor varannan vecka för att hamna i kemiskt klimakterie (sprutor som man normalt tar var 4:e månad så dosen jag får är brutal) och ändå har jag fått ytterligare mediciner som endobehandling... Det är alltså sjuka mängder de stoppar i mig men av någon anledning funkar ingenting som det gjort tidigare innan graviditeterna. För mig i min endometrios så är blödningar = värsta tänkbara, så läkarnas prio är ju att göra mig blödningsfri och därefter försöka att göra smärtan hanterbar men det verkar gå sådär eftersom de inte förstår vart blödningarna kommer ifrån eller varför de kommer.
  
Min plan var ju att operera bort livmodern i London men efter mycket diskussioner fram och tillbaka så tyckte läkaren tillslut att vi skulle "prova att behålla den och bara ta bort endon som var spridd" för att se vart vi hamnade där till att börja med.. och så blev det. Den blev kvar. 
Och som jag sagt så många gånger... Nästan allt ÄR så mycket bättre efter op i London men just nu lockar det mer än någonsin att ta bort livmodern också. Jag vill få må bra och inte bara bättre. Jag tänker fasen aldrig nöja mig med att aldrig få må bra igen. Jag har fortfarande hela livet framför mig. 
Största drömmen just nu är att slippa att ha med endometrioshelvetet att göra någonsin igen. Nu kommer ju en ev operation för att ta bort livmodern inte att mirakulöst ta bort min endo men eftersom jag även har endometrios i livmodern (adenomyos) så skulle det kanske kunna ta bort ytterligare smärta som på sikt kanske kan göra situationen mer hanterbar. Det finns dock inga som helst garantier för att en sån operation skulle göra saken bättre, vissa blir till och med sämre, men man sträcker sig liksom efter minsta lilla halmstrå när man är i såna här situationer. Vi får se vart vi landar i det hela. 

Jag fortsätter att ta mina långa promenader så länge. Jag vet inte om jag har fått mig själv att tro att det är bra för mig och mitt psyke eller om det faktiskt hjälper men oavsett anledning så håller det mig i någorlunda ordning. Jag tror liksom att jag har laddat det här med promenad lite extra, som att det får mig att må bättre, precis som att jag har laddat det här med att ta ett bad vid smärttoppar för att kunna hantera smärtan. Det är som att jag har intalat mig själv att det är det jag behöver för att hantera situationen och för att känna att det är jag som styr trots att jag egentligen inte alls har kontrollen. "Sätter jag mig bara i badet ett tag nu så kommer smärtan att lugna ner sig!" "Tar jag bara en promenad nu så kommer jag må mycket bättre efteråt!" "Smärtpaniken flödar men om jag tar en promenad nu så kommer allt att bli bra!" "Nu mår jag inte då bra men om jag tar en promenad så kommet jag må bättre!" 
Oavsett. Jag mår bra av att vara ute och promenera och lyssna på musik, podd eller ljudbok och bara försvinna iväg ett litet tag samtidigt som kroppen får jobba. Det är nog den bästa medicinen av dem alla för mig. 

(null)

Joppla

Vad jag önskar att du bara fick vara FRISK!!!!!

Svar: ♥️♥️♥️
Evelina Nilsson

Matti

❤️❤️❤️

Anonym

Mitt älskade hjärta... ♥️♥️♥️

Linda F⛵

Du är en sån kämpe Ewe💕😊

Bullmamman.se

Det svider att läsa detta. Om jag ändå kunde göra något som fick dig att må bra!❤️❤️❤️ Min älskade krigare!!!