evisvardag.se

Hur sjukt är det inte ändå att man på riktigt trodde innan att man inte skulle kunna älska barn nr två lika mycket som första barnet..? Sinnes. Jag älskar denna lilla unge så att jag nästan får ont i hjärtat av att bara titta på henne ibland. 

Värt att tillägga dock är att det var en tuff start hon bjöd på. Tre månaders kolikskrik från 7 på morgonen till 23 på kvällen. Konstant panikskrik. Ingenting hjälpte. Det var tur att det var barn nummer två som blev så och inte barn nummer ett för då hade det nog blivit ett ensambarn för jisses vad tufft det var. Förmodligen en miljon gånger jobbigare med tanke på att jag knappt kunde bära henne för att min endometrios var så vidrig innan op i London men det hade nog varit tufft för vilken människa som helst. Jag har aldrig pressat mig själv så hårt i hela mitt liv någonsin tidigare (och då har jag ändå pressat mig big time hela mitt vuxna liv pga min endometrios och all daglig vidrig smärta).

Jag kände absolut kärlek till både Lily och Belle när de föddes och när kom upp på mitt bröst och jag visste att jag skulle göra allt jag kunde för dem så länge jag lever men den riktiga kärleken växte helt klart fram. Den är en miljon gånger starkare nu än vad den en gång var. Så. Mycket. Kärlek.

Åh vad sorgligt ändå att vi aldrig ska få vara med om en förlossning igen. Magin som ligger i luften under förlossningen och stunden när bebis äntligen kommer ut och man får träffa den lilla efterlängtade minimänniska för första gången någonsin är det mäktigaste jag någonsin upplevt. 

Vi har haft en mysig fredagskväll. Lily fick lite minimarshmallows till fredagsmys men det slutade med att hon gick och hällde ut dem i soporna och ville ha blåbär istället. Det är tur att hon har legat i min mage för annars hade jag börjat misstänkt att det inte var mitt barn, haha. Största gottegrisen genom tiderna får ett barn som hellre väljer frukt och bär till fredagsmys än godis och gotta...? Helt orimligt. Jag önskar dock att jag hade de generna i mig någonstans men nej.. de existerar inte i min kropp. Människor som säger "nej tack!" till efterrätt och gottis och verkligen inte är sugna på det har jag alltid varit lite avundsjuk på. 

Jag har inte ätit godis sedan nyår (längsta uppehållet i mitt liv) men för typ en månad sedan började jag med naturgodis iaf. Hela mitt liv har sedan nyår gått åt till att försöka stilla mitt gottasug, vilket obviously är helt omöjligt när man inte får äta godis, så jag har ätit mer än någonsin i jakten på något som stillar suget. Jag vet inte vilket av liven som är bäst. Kanske att jag struntar i allt från och med imorgon och återgår till mitt vanliga liv igen. Vi får se. 

Vi har lekt "ligga och låtsatssova och vänta på att Lily kommer in och sjunger Ja-må-hon-leva samtidigt som hon bär på en tårta"-leken ungefär 74 ggr idag. "En gång till?" säger hon direkt när vi vaknat och blåst ut ljusen. Hon är den roligaste och charmigaste ungen jag vet. Jag hade bergis tyckt det även om det inte ens var mitt barn - så grym är hon! 

Mina favoritkillar har somnat här bredvid mig i soffan och mina favorittjejer ligger uppe i sina sängar och sover. Sängen kallar på oss också nu så nu blir det natti natti.