Hope!
Jag har svårt att förstå att detta har varit mitt liv i 15 års tid. Jag kan omöjligt komma ihåg hur många dygn, veckor (eller är det månader?) som jag spenderat på sjukhuset, sprutor, inläggningar, akutbesök, läkartider, telefontider, mediciner i mängder, operationer, röntgen, ryggmärgsbedövning med smärtpump i flera veckor för att bryta smärtskov, sjukskrivningar, fira födelsedag på sjukhuset....
Det har liksom smugit sig på en sorg som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag är bara så himla less på att allt är som det är. Jag har helt tappat energin till att kämpa och orkar egentligen inte kämpa en minut till. Jag är så himla trött på att kämpa, ta en dag i taget, kämpa lite till, försöka tänka positivt, drömma om framtiden för att hålla gnistan vid liv men inte drömma för stort för att inte bli besviken när det visar sig att det inte blir bättre än så här, hålla hoppet uppe, ta en dag i taget igen..
Operationen i London är fortfarande det bästa jag gjort men samtidigt är jag också så besviken. Någonstans hoppades jag ju att jag skulle bli helt bra och inte bara bättre. Och någonstans var det nästan lättare att kämpa innan op när kämpa var det enda alternativet; när man liksom hade så ont så alternativen var ’leva’ eller ’dö’. Nu mår jag bättre men det har gjort att allt nästan känns svårare på något konstigt sätt. Jag har börjat öppna upp lite för livet igen och då inser jag att jag egentligen mår alldeles för dåligt fortfarande och har alldeles för ont för att glänta på den där dörren till livet, även om det är bättre än innan, och då känns allt bara så otroligt sorgligt. Var ska jag hitta energin till att fortsätta kämpa..? Det kan vara veckor, månader, år, en hel livstid kvar av kamp emot smärtan och endometriosen och jag har just nu svårt att hitta den där starka tjejen inombords som inte låter allt dåligt påverka alltför mycket. Jag bara orkar inte. Det känns precis som att jag har smällt in i en vägg och vips så tog allt hopp och all energi slut. Vissa dagar känns mer hoppfulla än andra såklart och I guess att det just idag, och de senaste dagarna, har känts lite extra jobbigt. Varje morgon vill jag bara ligga kvar i sängen och dra täcket över huvudet. Jag har ju sagt förut att allt går lite upp och ner hela tiden och att jag ibland låter mig deppa lite utan att det är någon fara och så även nu. Det känns bara lite extra tufft just nu. Livet är liksom så nära så att jag kan nå det med fingertopparna nu om jag sträcker ut armen allt jag kan. Så nära men ändå så långt borta. Allt är så annorlunda men ändå så är allt precis som vanligt.
❤️❤️❤️