Oklarheter!
Idag gör vi inte så värst mycket här hemma. Jag har inte tagit så mycket promenader den senaste veckan och jag saknar det verkligen men just nu är fokus att lägga energin på det absolut viktigaste och inte trigga smärtan ytterligare.
Jag förstår att det kan kännas förvirrande när jag säger att jag mår så himla mycket bättre efter operationen i London samtidigt som jag säger att jag fortfarande mår väldigt dåligt.
Operationen tog bort flera monstervidriga problem som jag hade:
• Ständig UVI känsla med väldigt mycket smärta, känsla att jag var tvungen att kissa hela tiden osv. Det var nog faktiskt det som var det absolut värsta. NU ÄR DET BORTA!!
• Jag har haft ont vid sex varje gång (antingen under tiden eller direkt efter) i hela mitt liv. NU - INGEN SMÄRTA LÄNGRE! FÖRSTÅR NI LÄTTNADEN??
• Jag har fått smärtpåslag deluxe vid rörelse, promenader, stå upp osv. INGA PROBLEM ALLS NUMERA! (Jag känner att det kan trigga lite när jag har riktigt ont eller när jag är i ett smärtskov men den dagliga smärtan blir inte värre - så skönt!).
• Problem med att bära tungt för att det helt enkelt gjorde för vansinnigt ont. FUNKAR HUR BRA SOM HELST NU.
De problem som egentligen kvarstår är:
• Smärtan i magen vid tarmrörelser. Jag får som jordens mensvärk ett par timmar innan poop och så håller det i sig ett par timmar efter. Det är ju lite problematiskt eftersom man måste poopa en hel del i sitt liv och ibland flera gånger per dag...
Det blir liksom minst 4 timmars extra smärta vid varje tillfälle.. Gissningsvis sitter det fortfarande endohärdar på tarmarna som inte hittades vid op.
• Till viss del är grundsmärtan fortfarande kvar även om den är mycket lägre. Förr låg jag på en ständig 7:a kanske och nu ligger jag på kanske 3-4. Jag hade några helt smärtfria dagar för några månader sedan så hade inte blödningarna kommit hade jag
kanske mått ännu bättre och grundsmärtan varit ännu lägre...?
• Fruktansvärd smärta vid blödning (betydligt högre än 3-4 när det är som värst). Det är väl just nu mitt största problem eftersom de aldrig får stopp på blödningarna och att det dessutom blöder ut i buken... Det känns som att jag har blött i typ
4 av de 6 månaderna som gått sedan operationen så än så länge vet jag ju inte säkert hur jag verkligen mår efter op eftersom kroppen nästan inte fått vara blödningsfri. Jag kanske kommer må bättre och bättre när de väl får stopp på de oförklarliga
blödningarna som jag absolut inte ska ha då jag är i kemiskt klimakterie. Jag lever på det hoppet tills vidare - att bättre tider väntar.
• Det psykiska. Som jag skrev igår så har jag faktiskt haft det ganska tufft med mig själv den senaste tiden. Besvikelsen över att det inte blev helt bra efter op, känslan av att fortfarande vara fånge i sin egen kropp, viljan av att göra så
mycket med livet men hela tiden vara begränsad, år och åter år av o-bearbetad sorg över att livet är som det är kom av någon anledning plötsligt upp till ytan, frustrationen över att fortfarande behöva ha ständig kontakt med läkare, sjukvården,
apotek, sjukhus och vara fullständigt utlämnad från sin framtid och sitt öde och sen allmän frustration över att inte kunna påverka någonting av detta själv. Utöver det så tror jag faktiskt att sprutorna har dragit ner mig lite längre under ytan än
vad jag normalt skulle ha hamnat om jag fått vara mig själv (hästdoser av sprutorna ger hästdoser av biverkningar också...) utan behandling men oavsett vad det beror på så är jag ju där jag är och behöver ta mig igenom det, men det känns åtminstone
lite bättre att veta att detta till stor del bara är en biverkning på sprutorna.
Man kan väl säga att jag fortsätter kämpa på, tar en dag i taget, sänker kraven på mig själv och tar allt lite som det kommer.. Ibland infinner sig känslan att jag bara vill åka iväg till en öde ö helt ensam och "komma ikapp" lite. Jag skulle
sakna min lilla familj redan andra dagen men ibland känns det bara som att jag hela tiden får lägga mig själv åt sidan för att det alltid är andra saker som ska göras (well I’m a mom...) och när det väl blir en liten lucka så ska jag försöka
klämma in allt kring mig själv och alla dessa känslor jag nämde ovan på den lilla luckan och det blir bara för mycket ibland.
Jaja. Det var ett litet sidospår.. Tillbaka till denna tisdag.
Jag och Belle vilade tillsammans imorse efter lämning. Hon som aldrig kan ligga för nära... Tänk att Lily och Belle är så otroligt olika på den punkten. Lily sitter helst själv, kan själv och vill bara gosa på hennes villkor medan Belle tar varje chans hon får till lite gos och närhet.
Vi hängde ute ett litet tag.
Och så har vi storhandlat.
Nu ligger vi och vilar eftermiddagsvilan. Sen ska vi åka till affären igen... Jag glömde köpa blöjor. Hoppas ni har en fin tisdag! Kram
❤️❤️❤️