evisvardag.se

Vi har iaf byggt klart spaljén idag i väntan på bebis och så har vi byggt klart en av de två odlingslådorna som ska vara framför spaljén. Jag glömde ta bild på det färdiga resultatet så jag får visa er imorgon istället men det blir så himla fint! 

När lill-poolen tyvärr gått sönder får tvättbaljan duga som pool i väntan på en ny! 

Lilla hjälpredan med stövlar och hörselkåporna. Hon gick helt plötsligt in helt själv och bytte tofflorna mot stövlar och sen kom hon ut igen och fortsatte the hard work, haha. Alltså den här lilla tjejen roar oss så mycket varje dag med hennes egna idéer hela tiden! Älskling!! 

Efter lunch fick tofflorna åka på igen och så blev det fruktstund! 

Lily är som en liten polis och påminner både mig och Johan hela tiden att vi ska ta på oss hörselkåporna medan vi fixar och bygger. Hon har nog inte riktigt fattat att grejen är att man ska ha dom på sig när man sågar för att det låter illa utan hon tror mer att det är ett måste när man håller på bygger allmänt. 

Hoppas ni haft en fin helg! Våran helg har varit toppen! Vi hoppas dock att vi får spendera nästa helg med ännu en liten tjej i familjen - en nykläckt liten mini. Samtidigt som det är så spännande att gå och vänta på förlossningen så känns det också så himla märkligt fortfarande för det känns liksom knappt som att vi väntar egentligen utan som att livet bara rullar på som vanligt. Är det verkligen dags snart? Har hela graviditeten passerat redan?! Är det en bebis i min mage som snart ska komma ut? Så unreal. Vi pratar om lilla mini mer och mer nu men det känns fortfarande väldigt långt borta allting.. Hur kan det kännas så himla overkligt den här gången?? Jag fattar inte. 

"Tänk om vi är så oförberedda och inte alls är med i matchen mentalt för att något kommer gå snett? Tänk om det är universums sätt att ’skydda oss’ för att det redan är förbestämt att vi inte ska få träffa våran lilla mini?" sa jag till Johan i veckan. Jag blev nästan förvånad själv när jag sa det för jag går inte direkt runt och tänker de tankarna.. Han sa såklart åt mig att inte tänka så men ibland dyker de tankarna ändå upp, obviously. Man "ska" vara så himla pirrig och längta ihjäl sig i slutet av en graviditet och inte bara vara neutral och likgiltig. Det "ska" vara roligt att packa BB-väskan och hålla på boa med alla bebissaker men jag skjuter på allt sånt hela tiden och har fortfarande inte fixat med allt som borde vara redo. Den där BB-väskan har jag tjatat på mig själv i veckor att jag borde packa men ingenting händer.. Why?? 

Nu låter det ju nästan som att jag är deppig men det är jag verkligen inte. Inte alls. Jag är bara helt neutral och känner liksom inte så mycket. Men om jag känner mig själv rätt så slår det om vid första värk eller vid plasket när allt drar igång och så kommer jag springa runt i panik svintaggad och fixa med allt som jag tycker att absolut bara måste vara klart tills bebis kommer hem för att hon ska känna sig välkommen, packar BB-väskan med alla onödiga nödvändigheter och taggar järnet inför förlossningen och bara är så himla pepp på allting. Innerst inne så längtar jag nog mer än jag förstår och ser fram emot allt som komma skall till tusen men jag och känslor har aldrig riktigt varit någon bra kombo och jag har alltid haft svårt att förstå mig på mig själv för jag vet inte ens själv vad jag känner och varför jag gör som jag gör ibland. 

Oavsett så löser sig alltid allting tillslut och när hon väl är redo att träffa oss så är vi redo att välkomna henne till världen!