Den ständiga kampen!
Jag börjar inse mer och mer att det har spridit sig en enorm sorg i hela mig för att situationen är som den är. Den har liksom bitit sig fast nu när smärtskovet har hållit i sig så galet länge och den här gången har det verkligen påverkat mig
psykiskt. Smärtan äter upp hela mig inifrån och ibland känns det som att jag nästan inte kommer orka mer.. Jag hatar att inte kunna vara mig själv och att inte kunna vara den Evelina/mamma/partner/dotter/syster/vän/människa jag vill
vara. Jag vill inte att det ska vara så men jag känner sånt enormt hat till att vara sjuk. Varför varför varför just jag?? Kunde inte bara jag också ha fått levt ett helt vanligt liv "som alla andra"? Samtidigt känner jag mig också
så himla patetisk ibland.. Det finns människor som verkligen har det tufft i världen och här sitter jag och gnäller och tycker synd om mig själv.
Vet ni vad mitt liv består av till största delen av tiden? Dåligt samvete. Jag har nästan alltid dåligt samvete. Jag försöker att inte låta endometriosen påverka mig alltför mycket men tyvärr kan tankar inte styra allt och den påverkar - hela tiden. Även om jag oftast lyckas hålla fasaden uppe när jag mår dåligt och är bland folk
så går det inte alltid fullt ut. Tillslut orkar man inte spela teater längre och bägaren rinner över. Smärtan tar över och humöret och energin blir påverkad. Just i stunden så "går jag in i mig själv" och stänger av och skiter fullständigt
i min patetiska teater och alla som blir drabbade av mig längs vägen. Men efter sköljer det dåliga samvetet alltid över mig när jag fått bukt på smärtan något, när jag fått komma hem, varit ifred lite och vilat upp mig. "Fräste jag till den och den?" "Var jag otrevlig?" "Pratade jag inte med han eller hon tillräckligt mycket?" "Märktes det att jag inte var på topp?" "Sög jag energi?" "Var jag en dålig människa?" "Hade jag kunnat kämpat lite mer?"
För att inte tala om det dåliga samvetet jag känner till Lily, Johan, min familj, mina vänner och alla i min närhet. Alla som alltid ska ta hänsyn till mig hela tiden.
Känslan av att inte ha möjlighet att vara sitt rätta jag i alla lägen gör mig väldigt tung inombords och det gör mig faktiskt riktigt, riktigt ledsen. Jag vet att jag har tjatat om det här förut men det är så himla jobbigt att inte kunna leva livet fullt ut, att inte kunna vara sitt "rätta" jag och att inte kunna göra vad jag vill när jag vill.
Jag försöker ju alltid att vara positiv och inte visa att endometriosen påverkar mig så mycket som den gör men samtidigt känns det bra och viktigt att vara så där brutalt ärlig också. Hur ska alla annars förstå hur tufft det faktiskt är, varje dag..
Man måste lägga allt åt sidan och göra det bästa av livet oavsett vilka förutsättningar man har eller vilka svårigheter man råkar ut för - att jag låter endometriosen påverka mig så mycket tjänar ingen på och den gör bara saken och livet värre. Men ibland är det så svårt, så fruktansvärt svårt. Och även där kommer det dåliga samvetet in.. Hur kan jag "låta" endometriosen och att jag är sjuk påverka mig så mycket och hur kan jag må så dåligt trots att jag har allt och egentligen är världens lyckligaste människa? Hur kan jag låta det dåliga få ta över allt det bra jag har i livet? Varför kan jag inte bara vara tacksam för det jag har istället för att haka upp mig på allt det andra?
Åh min lilla älskling. Om du bara visste vad jag kämpar för dig och för alla andra omkring mig!
Om du bara visste vad du ger energi till alla omkring oss! Visst är vi så fruktansvärt ledsen över att se dig ha ont och veta hur tufft du har det med din smärta varje dag! Men om du bara visste vad vi varje dag pratar om hur otroligt stark du är och hur sjukt det är att det näst intill aldrig märks att du har ont! Du är en riktig kämpe och jag önskar varje dag att jag kunde få göra dig frisk, eller i alla fall dela smärtan med dig så du slapp allt. Du är min älskade krigare till syster! Det är dig jag ser upp till!❤️