evisvardag.se

Någon av er frågade hur vi gjorde för att få Lily att sova i sin egna säng och ska jag vara ärlig så har vi inte haft någon riktig "taktik" till någonting vi gjort och vi har aldrig varit särskilt bra på rutiner och sånt som många kör stenhårt med. Vi har gått lite mer på känsla och känt av Lily istället och anpassat mycket efter just henne, och tiderna har varierat ganska mycket från dag till dag. Jag tror inte riktigt på att bli sådär super-rutinstyrd och följa tider slaviskt. Man har ju dock en bild av hur man vill att saker och ting ska vara såklart och det ät ju bra att ha någonting att gå efter men sen är det inte säkert att det funkar i praktiken och då gäller det att vara lite anpassningsbar.. Viktigt är väl att inte låta barnen styra helt såklart - det är ändå du som är förälder och vet hur du vill uppfostra ditt barn (och jisses vad uppfostran är viktigt!!!), men att bara köra över ett barn för att du vill ha det på ett visst sätt känns sådär tycker jag. 

 

Ett exempel är att jag innan vi fick barn tyckte att det var så himla jobbigt med barn som var tvugna att ha mörkt, tyst och lugnt runtomkring sig när de ska sova på kvällarna. Jag har tänkt att det är bättre att lära dem att kunna sova mitt i massa ljud och att det bara är en vanesak för barnen - kör man stenhårt med ljud och ljus på kvällarna så kommer barnen att anpassa sig efter det och kunna sova ändå. Så är det säkert och så tycker jag även fortfarande till viss del, men jag har mjuknat lite.. Jag anser att man får anpassa allt lite för att göra det så smidigt som möjligt för just Lily ( i det här fallet).

Lily har alltid varit väldigt energisk, det ska gärna vara full fart och hända något exakt hela tiden och det har inte riktigt känts som att hon har haft tid att sova ibland (man kan ju faktiskt missa något). Hon har haft ganska svårt att komma till ro när vi varit borta hos andra på kvällarna och det har ofta gjort att hon har blivit övertrött för att hon helt enkelt inte kunnat komma till ro och somna när det hänt för mycket runt omkring henne. Helt plötsligt slog det liksom mig att hon ju faktiskt är en egen liten person och det som funkar för vissa behöver ju inte fungera för andra. Lily behövde helt enkelt lugnt och stilla omkring sig för att kunna varva ner och komma till ro på kvällen och kunde vi då göra något för att underlätta kvällarna för henne och hjälpa henne att somna så kände vi att man självklart får göra det. Varför köra över henne helt med hur vi ville ha det när hon så tydligt visade vad hon faktiskt behövde?

Det var framförallt några månader som det var extra viktigt för henne med lugnt och tyst på kvällen för att kunna varva ner men hon har fortfarande ganska svårt att somna vart som helst. Hon behöver liksom lägga sig i en säng för att förstå vad det är hon ska göra och att somna i soffan eller vart som helst händer liksom inte.. Man måste tala om att nu är det dags att vila på dagen och så lägger vi oss oftast på madrassen i lekrummet, eller så förklarar vi att det är kväll och så lägger vi henne i hennes säng och då är det lättare för henne att varva ner. Att hon somnar på en madrass på förskolan med 10-15 andra barn omkring sig är fortfarande ett litet mysterium dock (och samtidigt ett bevis på hur otroligt anpassningsbara barn är) men det är ju underbart att det funkar så smidigt där. Hon har väl på något sätt kommit in i rutinen att på madrassen ska man sova och när hon väl förstått det så är det lättare att koppla av och somna trots att det inte är helt lugnt runtomkring. 

 

Hur har vi gjort för att hon ska sova i sin egna säng hemma då? Vi lät henne faktiskt sova i sin egna säng redan från födseln. Där är ju alla olika såklart men vi ville gärna att hon skulle sova i sin säng om det var möjligt för att vi skulle kunna skeda med varandra på nätterna även efter att barnen gjort entré. Första månaden hamnade hon dock oftast emellan oss i babynestet (eller bara emellan oss) när hon vaknat på natten. Jag ammade liggandes i sängen på nätterna och somnade oftast ifrån allt och då blev hon liksom kvar i vår säng efter amningen. Men när hon somnade på kvällarna så la vi alltid henne i sin säng och så fick hon sova första halvan av natten där. Sen var vi väldigt bortskämda med en tjej som sov väldigt bra på nätterna och från ca 3 månaders ålder så sov hon hela nätterna i sin säng utan amning (självklart med några få undantag) så hon var ganska enkel med just det. Hon trivdes ganska bra i sin säng helt enkelt. En period började hon dock vakna på kvällarna när vi gick och la oss (kanske vid 8 månaders ålder eller något) så då kändes det som att det var dags att fixa klart hennes rum, och det gjorde stor skillnad när hon fick sitt egna rum. Sedan hon fick sitt rum är det liksom ingenting som stör henne på nätterna och i hennes rum sover hon oftast både bra och länge igen. Hon vaknar någon gång ibland men oftast somnar hon om i sin säng själv på natten, ibland går någon av oss in till henne och så somnar hon om då och vissa gånger så vill hon helt enkelt bara över till oss. Eftersom det inte händer så jätteofta att hon sover hos oss så är det ganska mysigt att ha hennes varma lilla kropp emellan oss. Hon är så himla gosig när hon sover hos oss och vill ligga nära, nära och mysa massor. 

 

Nattningarna har sett ganska olika ut för oss under hennes första år. Ända tills för några månader sedan så somnade hon alltid vid oss i vår säng och så la vi över henne i sin säng när hon somnat. För någon månad sedan började vi dock känna att det skulle vara ganska skönt att hon somnade i sin egna säng. Jag har hört att barn oftast sover bättre under natten själva i sin egna säng om de somnat själva, annars kan de vakna på natten och undra varför man helt plötsligt är borta och vilja att man ska komma direkt. Har de somnat själva i sin säng är det liksom inte lika konstigt  att vakna själv på natten i sin säng.

 

Vi körde väl en liten övergång, när vi skulle få henne att somna i sin säng, med att först gosa lite i våran säng och sen flytta över henne till hennes säng innan hon somnat men när hon ändå började komma till ro. I början var det inte så värst kul att somna själv tyckte hon.. Då ville hon gärna att man skulle stå och klappa henne på ryggen när hon låg i sin säng och man skulle gärna vara så nära spjälsängen som möjligt. De gånger hon blev riktigt ledsen så tog vi upp henne och gosades och gjorde sedan ett nytt försök efter en stund men de gånger hon bara gnällde fick hon hållas. Sen har det liksom blivit en naturlig övergång som hon accepterat. Hon har kört sitt eget race där i sin säng och somnat lättare och lättare på egen hand för varje vecka som gått. Vi har oftast suttit i hennes rum tills hon har somnat (men vi har inte gjort något eller pratat med henne utan bara varit där). 

Nu är vi exakt där vi ville vara.. Nu kan man pussa henne god natt, lägga henne i hennes säng och sen gå ut och så somnar hon alldeles själv. Eller jag ska väl inte ropa hej förrän vi är helt över bäcken (alla dessa nördiga uttryck är ju liksom till för att användas så varför inte?) då det var första gången hon somnade alldeles sjäv igår kväll så vi får väl se hur länge det funkar but so far so good, haha. För oss har det dock alltid varit viktigt att hon känner sig trygg när hon ska sova och det ska inte vara förknippat med något dåligt.. Att lägga henne själv och låta henne gråta till sömns är inte alls våran style utan vi vill att det ska kännas bra för henne men att man ändå pushar henne dit vi vill - men i hennes takt. För mig är det viktigt att hon alltid vet att vi finns nära och att hon kan vara trygg i det. Skriker hon så kommer vi - sen får hon inte alltid som hon vill när vi kommer men vi är åtminstone där. 

 

Roligaste var när hon tyckte att hon var klar med att få klappar på ryggen tills hon somnade.. En kväll så la hon sig i sin säng och så gjorde jag som jag alltid gjort och klappade henne på ryggen. Efter en liten stund reste hon sig i sängen, tog sin lilla hand och tryckte bort mitt ansikte ifrån hennes säng, och sen la hon sig i sängen igen och somnade kort efter. Jag skrattade lite inombords.. "Ok, point taken, du klarar dig själv nu!" Lilla stora tjejen, haha. 

 

För oss är nog det viktigaste överlag att Lily blir en trygg tjej i sig själv. Hon ska veta att hon alltid har en mamma och pappa som backar upp henne i alla situationer och alltid älskar henne oavsett vad men hon ska också veta att vi tror på henne till tusen och att hon också klarar mycket själv. Vi kommer alltid finnas här för henne men även när vi inte gör det så ska hon våga tro på sig själv och våga lita på att hon fixar det på egen hand. Trygghet känns som grunden till allt (i kombination med massa, massa kärlek) och är man trygg i sig själv så vågar man pusha sig och utmana sig, och det är det som gör att man utvecklas. Att somna själv i sin egna säng är ju kanske ett "litet steg" men det är ändå ett steg och det är ganska skönt att se att hon fixar så mycket alldeles själv (med lite push och stöttning). En sån liten människa som ska lära sig så mycket och bli en egen liten person, och hon bara kör på. Tänk själv alla utmaningar de tilldelas hela tiden trots sin låga ålder. Man själv kan ju vara nervös för sin första skoldag, att börja på ett nytt jobb eller liknande trots att man är stor och vuxen och de sätts i såna situationer hela tiden, varje dag. Bara att vara på förskolan själv utan mamma och pappa är ju ett stort steg! 

Åh nu får jag ångest för att jag lämnade henne på förskolan imorse fast hon inte ville vara där idag... På självaste alla hjärtans dag och allt (som visserligen inte betyder så jättemycket för mig men när det dåliga samvetet kickar in så är ju just alla hjärtans dag den värsta dagen någonsin att lämna ett ledset litet barn på förskolan). AHH! Jag måste nog åka och hämta henne nu <3