Smile smile smile!

Det var streptokocker i örat.. Jag har aldrig hört någon som har haft halsfluss i örat tidigare (jag vet att det är en bakterie) men varför inte liksom, haha. Jag fick en veckas antibiotika med tre piller om dagen. Hoppas det blir bra nu. 

Belle fick vaccin igår och så var det vägning och mätning. Hon följer sin kurva men hon ligger fortfarande tre kurvor över "normalt" på längden och två kurvor över på vikten. Hon är nu 5 månader gammal och väger nästan 7 kg och är 70 cm lång. Sprutorna gick bra och hon glömde väldigt snabbt bort att det gjorde ont. Hon är så duktig hela tiden våran fina, glada Belle! 

Vi var på utvecklingssamtal igår också för våran älskade lilla stora stjärna. Det är ju btw vuxenpoäng deluxe att gå på utvecklingssamtal (sjukt omoget att påpeka det dock och att "samla vuxenpoäng" haha). Ibland slår det verkligen mig att vi har barn, bor i villa, storhandlar och lever Svensson-liv. Det känns på något sätt som att man nästan lurar alla ibland.. Ingen annan som känner lika? Här leker vi liksom mamma-pappa-barn trots att man själv inte är så vuxen egentligen. Samtidigt som allt känns så himla naturligt med familjelivet och allt så känns det också så konstigt att vi gör samma saker som våra föräldrar gjorde/gör med oss. Vi är liksom på samma "nivå" nu. När hände det??
Jag känner mig ju fortfarande (relativt) ung och jag känner mig precis som "vanligt" trots att jag snart fyller 30.. Jag har alltid tänkt att det kommer en dag då man verkligen känner sig vuxen på riktigt och att man då kliver över någon magisk gräns. Jag var helt övertygad om att man blev annorlunda när man blev mamma också. Att man liksom klev över till vuxenvärlden på riktigt då, men nej. Ingenting sånt hände. Jag vaknar fortfarande upp som samma gamla Evis varje morgon. Jag har helt klart blivit känsligare och mer kärleksfull sedan jag blev mamma men det är ju en annan sak.. Jag känner mig ju vuxen såklart och det har jag nog gjort sedan jag var typ 15 år egentligen men samtidigt så är jag samma jag som alltid. Det är lite svårt att förklara min känsla men ni som fattar fattar och ni andra får väl bara låta der passera och tycka att jag är konstig eller något, haha. Jaja, tillbaka till utvecklingssamtalet... 
Lily trivs hur bra som helst på förskolan. Hon sprider glädje i gruppen och hon tycker att det mesta är roligt och vill alltid vara med och prova nya saker. Hon tycker om att hjälpa till, vara delaktig och att få uppgifter men hon är den som tröttnar bland de första och vill göra något annat när de lekt samma sak för länge.. Tålamodet.. Hon älskar att sjunga och sångsamlingarna är en favorit. Hon är snäll och ser alla, pratar väldigt mycket och är väldigt logiskt tänkande. Det var ett fint utvecklingssamtal och man blir ju stolt som en tupp över våran älskade lilla prinsessa! Tänk att just vi fick världens underbaraste dotter. #slutpåskryt

Annars då? Jag har faktiskt väldigt ont fortfarande. Smärtnivån är väldigt hög, jag är tillbaka i den starka smärtlindringsdimman och jag är ganska less på att min kropp (och den svenska vården) strulade till allt nu när jag precis skulle få må lite bättre efter operationen. Är det inte det ena så är det det andra.. Men om två veckor ska jag tillbaka till min läkare igen. Efter det besöket får jag nog lite svar på varför läget är som det är, vad som händer i min mage och förhoppningsvis så har vissa frågetecken suddats ut och vi kan gå vidare och jag kan återgå till att må bättre och bättre igen efter op. Vi säger så. 

Put some make-up on and smile smile smile! 

(null)