evisvardag.se

Men så igår när vi var i stugan så började det forsa blod. En riktigt kraftig blödning. Vi förstod direkt att det var ett missfall (vi var i vecka 7 så det var ju fortfarande väldigt tidigt!). Jag hade redan på morgonen fått starkare smärtor men när det började blöda så blev smärtorna ännu värre. Vi ringde 1177 och rådfrågade och de tyckte vi skulle åka in till närmsta sjukhus omgående. När vi kom till akuten fick vi komma in till läkare ganska snabbt. När läkaren gjort ett ultraljud konstaterade hon att det var utomkvedshavandeskap och att det var massor med blod i hela buken också samt att jag blödde kraftigt även vaginalt. Hon ringde dit en kollega som konstaterade samma sak och då beslutades det om akut operation inom två timmar. Tydligen kan man bli svindålig av det så det var verkligen tur att vi åkte in.

Typ samma sekund som ’akut operation’ dök upp så flyttades fokuset direkt från att vi hade förlorat en liten (väääligt väldigt liten) bebis till att det var betydligt allvarligare än så. Äggledaren såg helt paj ut och det var mycket vätska även runt äggstockarna så de förberedde oss på att det kanske behövde plockas bort under op. 

Det sa bara swish så hade jag massor med elektroder på hela mig, de stack och stack mig för att försöka få till en infart så att jag kunde få smärtlindring och för att göra mig redo för operationen (13 stick har jag överallt så jag ser ut som en riktig pundare - svårstycken big time), de tog massa prover på mig och sen var det dags att säga hejdå till min lilla familj och bli uppskjutsad till kirurgen för hibiscrub och superdusch. Vid 19-tiden åkte jag ner till op och 19.30 sövdes jag. 

Man blir alltid så chockad över hur seriöst allt är i en operationssal. Det var tre läkare som genomförde operationen och flertalet sjuksköterskor, undersköterskor och narkospersonal. Sinnes. Alltid lite läskigt att ligga där nästan naken och inte ha någon aning om vad som händer under den tiden man är sövd, men det är ju bara att gilla läget. De gjorde en spolning av äggledarna/äggstockarna (de gick att behålla!) och så gick de in med titthål för att tömma buken på all blod och vätska. Hon såg även ärrvävnad av endometrios vilket var ganska väntat.. När jag vaknade vid 21.30 mådde jag ganska illa och hade superfrossa men efter en timme hade det värsta lagt sig. När jag kom upp på rummet igen så var jag fortfarande ganska groggy men jag kände mig ändå rättså stabil. Åh vad härligt det var att få höra boyfriends röst i telefonen! 

Det var nästan "skönt" att fokuset flyttades över på operationen på en gång för själva missfallet kom lite i skymundan då. Det är självklart jättetråkigt att det blev missfall (den nya lilla bebben var beräknad till alla hjärtans dag 2019 och det skulle endast ha varit 13 månader mellan Lily och hennes lillesyskon) men vi om några tog inte ut något i förskott så vi räknade absolut inte med någonting. Vi vet att allt kan hända och tydligen så är det en lite ökad risk för utomkvedshavandeskap vid ivf (det är alltså att embryot inte fastnar i livmodern där det ska utan fastnar på fel ställe; exempelvis i äggledaren som i mitt fall). 

Dock så trodde vi nog nästan mer på att det skulle gå felfritt den här gången eftersom allt gick så himla bra med Lily. Med Lily var man ju mer nojjig och trodde knappt att det var sant.. Men allt kan hända och det är ändå ganska skönt att ha haft det med i tankarna sedan första stund. Det blir inte lika hårt fall då.

Varför berättar vi det här då? Varför inte känner vi. Det är sorgligt men vi har redan den största skatten vi kunnat få och skulle vi lyckas få ett litet syskon skulle det vara en enorm bonus men vi har redan allt vi kunnat drömma om. Just nu vet vi inte om det blir något mer försök eller inte men jag kan tänka mig att vi gör ett nytt försök så småningom. Eftersom jag vill operera bort allt och förhoppningsvis få mitt liv tillbaka efter det så är det ju nu eller aldrig för vår del.. Jag är rädd att man skulle ångra sig om man inte försökte igen och vi har ju trots allt två embryon kvar i frysen..

Det är sorgligt med missfall men vi gör som vi alltid gör - tänker positivt. Vi är glada att operationen gick bra och att vi har varandra! Det känns ändå skönt att alla nära vet vad som hänt och vi ser ingen mening med att hålla det hemligt. Det kan vara endometriosen som gjorde att embryot inte fastnade som det skulle, eller så var det bara otur. Oavsett borde missfall inte behöva vara så hysch-hysch. Det är lika sorgligt varje gång det händer, men vi anser att det är lättare att få förståelse om folk får reda på det istället för att folk inte har någon aning. 

Jag får tydligen inte bära något alls egentligen första veckan så Johan är hemma från jobbet idag och imorgon. Onsdag och torsdag har både mamma och svärmor erbjudit sig att ta Lily och Hugo men vi hoppas att det är bättre då. Just nu gör det ganska ont fortfarande men jag vilar så mycket det går. Magen är alldeles uppsvälld eftersom de blåser upp magen under titthålsoperationen och jag går ihopkurad som en liten tant. Det får ta några dagar att läka helt enkelt sen är jag förhoppningsvis på benen igen. Tack för all kärlek från er alla som hört av sig och för kommentarerna på bloggen. Det värmer alltid lika mycket!