Den 5 juni 2017 är den värsta dagen i mitt liv. Idag är det ett år sedan världens finaste kille somnade in. Jag har aldrig någonsin tidigare (eller senare) varit så ledsen och det gjorde så fruktansvärt ont att förlora honom. Det gör fortfarande ont att tänka på finaste Edward. Jag önskar att han hade fått träffa Lily och Hugo, tänk vilken drömtrio de hade varit. Men Edward är världens finaste ängel-storebror som alltid finns med oss och vi kommer aldrig att glömma dig älskade lilla korven!
Från min förra blogg 170605
De två senaste dagarna har varit de absolut värsta i mitt liv. Jag trodde inte man kunde vara så här ledsen och gråta så här mycket.
Igår morse när vi vaknade var inte Edward sig lik. Han brukar alltid vilja upp i sängen när han hör att vi vaknat men han bara satt och stirrade i sin säng. När han inte reste sig trots att vi gått upp lyfte vi upp honom och då gnällde han. Vi förstod inte vad som var fel eftersom han bara satt men tillslut insåg vi att han bara satt för att han helt enkelt inte kunde resa sig med bakbenen. Han var förlamad i hela bakbenen och när han reste sig så bara släpade benen efter honom. Vi fick komma till veterinären på jourtid i Östhammar men hon kunde inte göra så mycket utan hon skickade oss direkt vidare till Ultuna. När vi kom dit var han sämre än tidigare. Han kunde knappt resa sig alls och var otroligt medtagen, orkeslös och smärtpåverkad och han kunde knappt sitta eller stå längre. De ville ha kvar honom över natten för att kunna röntga honom så fort som möjligt idag. Han fick även dropp, kateter, smärtstillande och lugnande. Det var fruktansvärt att lämna honom kvar och se hur han tittade efter oss när vi gick.
Jag sov inte många timmar inatt. Jag bara grät och grät. Imorse ringde de från Ultuna och berättade att han blivit lite sämre under natten så de hade flyttat honom till IVA. De röntgade honom kl 11 under narkos och när de var färdiga ringde de oss igen. De visade sig vara ett diskbråck som påverkat ryggmärgen så pass mycket att han blivit förlamad och det skulle inte vara möjligt att operera honom. De ville inte väcka honom från narkosen utan bad oss att komma dit på en gång. Musch och Brors följde också med.
Han såg så liten ut där han låg på bordet, nedsövd med dropp och massa slangar. Vi fick sitta hos honom ett tag innan det var dags att ge honom sprutan för att han skulle somna in för gott.
Jag förstår inte hur jag ska kunna överleva utan honom. Det gör så fruktansvärt ont och det känns så himla tomt utan honom här hemma och jag kan bara inte förstå hur det kunde gå så himla fort. För två dygn sedan lekte han och allt var som vanligt och nu finns han inte längre.
Jag hoppas att det finns en hundhimmel och att Edward får leva som en prins där uppe bland söta små hundflickor och pinnar, bollar och god mat i oändlighet.
Edward. Mama älskar dig över allt annat och du kommer alltid finnas i mitt hjärta. Du var det bästa som kunde hända mig för 2,5 år sedan när du kom till mig och du har givit så mycket kärlek och glädje till mig och alla andra i din omgivning. Jag är glad för den tid vi fick tillsammans även om den blev alldeles för kort. Du har verkligen lämnat avtryck här på jorden och du är den bästa fyrbenta lilla figur som någonsin gått på denna planet. Du kommer vara för evigt saknad och vi kommer aldrig glömma dig! ❤️ Tack för att du varit min partner in crime och gjort mig till den lyckligaste hundmamman någonsin.
Inlägg från 170607
Det är så himla tyst hemma. Ingen som snarkar, ingen som bökar i soffan, ingen som kommer och lägger upp leksaker på soffkanten, ingen som ställer sig mot sängkanten på morgonen för att bli upplyft i sängen fast han egentligen kan hoppa upp alldeles själv. Man gör så mycket saker på rutin som man knappt tänkt på innan. Jag spar sista maten på tallriken för att Edward ska få lite, jag går och öppnar dörren på morgonen för att han ska kunna gå ut när han vill, jag lägger hans favoritfilt på ett särskilt sätt på soffan när jag går och lägger mig för att han vill sova på den på natten.. Jag visste att det skulle bli tufft den dagen han inte längre fanns vid min sida men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur tufft det skulle bli.
Det gick lite bättre igår.. Klumpen i halsen vill inte lämna och jag kan inte tänka på Edward för då brister det, men vi lyckades sysselsätta oss för att tänka på annat lite. Vi är ju mitt uppe i en flytt så vi var i Harkskär hela dagen igår och packade. Bästa mamma, mormor, morfar och Ewa åkte dit och städade hela huset i måndags kväll och igår kom pappa och Maria dit och tvättade alla fönster och städade gästrummet i uthuset och lite sånt. Städningen är med andra ord klar och det var guld värt med all hjälp! Tusen tack! Vi har uthusen kvar så det var de vi gick in på igår. Vi tömde, rensade och packade på släpet. Vi har lite kvar till helgen men det börjar bli ett slut på flytten nu. Den 12/6 lämnar vi över huset till de nya ägarna och det ska faktiskt bli skönt!
I övrigt känns allt lite som en dimma.. Det känns så himla dramatiskt att deppa ner sig så här för en hund, men han var ju inte vilken hund som helst. Han var min lilla bäbis som hjälpt mig att hålla mig ovanför ytan de senaste 2,5 åren, som har varit väldigt tuffa för mig. Han har verkligen hjälpt till att hitta ljusglimtarna i tillvaron. Det är fortfarande så tätt inpå men jag är helt övertygad om att jag kommer kunna se tillbaka och tänka på honom med en bra känsla, lycka och glädje. Nu tar ju såklart sorgen över för att han är borta men tids nog kan jag nog vända allt till något bra.. Jag vill kunna tänka på honom utan att bara känna sorg.
Det jag mår sämst över är att han var själv sista dygnet i sitt liv. Han låg ensam i en bur på sjukhuset och var förmodligen rädd över vad som hände med honom och att han inte kunde röra sig. När vi lämnade honom i söndags kväll tittade han efter oss med sina stora bruna ögon. Hade jag vetat att det var sista gången jag såg honom i vaket tillstånd hade jag aldrig kunnat lämna honom. Jag önskar bara så mycket att han förstod hur viktig och betydelsefull han varit och hur otroligt saknad han är. Han var verkligen världens bästa lilla korv! ❤️
Det är så mycket som känns jobbigt.. Jag hade sett fram emot en lång och härlig sommar i stugan med Edward. Han var så lycklig där och älskade att gå ner på stranden och bada och plaska och busa med pinnar i strandkanten.
Att komma hem till Askön är också otroligt tungt. Askön och Edward är en kombination som känns omöjlig att bryta. Han ska bara vara här och springa runt ute på gården.. Nu kommer han ju visserligen vara här för alltid eftersom han är begravd här men det är ju på ett annat sätt.
Saknar dig mer än allt grisen! ❤️
